En kamp om makten i förbundsstyrelsen som delat Svenska Jägareförbundet i två läger och där gräsrötterna nu börjat ifrågasätta processen. I Stockholm avgick nyligen vice ordförande i länsföreningen och i Östergötland ifrågasätts länsordförandens agerande. Några säger att detta bara är början.

Eller handlar allt om att förbundsstyrelsen har haft svårt att hantera alla de åsikter och olika uppfattningar som finns inom en folkrörelse?

Hur kom det sig att en organisation med 157.488 medlemmar och lite drygt hundra anställda splittrades på mitten?

Varför saknade elva länsföreningar egentligen förtroende för förre förbundsstyrelseledamoten Henry Sténson som ny ordförande?

Varför ville valberedningen ha en extern kandidat till ordförandeposten?

Frågorna är fler än så – och kanske får vi aldrig några konkreta svar på dem alla.

Vi har försökt nosa oss tillbaka i spåren, för att hitta åtminstone några av svaren.

 

 

I januari 2015 beslutade Svenska Jägareförbundets styrelse att förbundet skulle lämna sin plats i Världsnaturfonden, WWF:s, förtroenderåd.

Beslutet fattades efter en intern debatt i förbundet, där deltagandet ifrågasatts med hänvisning till WWF:s agerande i rovdjurspolitiken. Ordförande i WWF:s förtroenderåd är kung Carl XVI Gustaf.

I mitten av juni förra året fanns på vissa håll en rädsla för att Jägareförbundet skulle inleda ett samarbete med WWF, efter att WWF i en debattartikel (Altinget 16/6 2020) sträckte ut en hand och uppmanade berörda organisationer att ställa sig bakom ett arbete för att få en ny rovdjursförvaltning till stånd.

I kulisserna fanns också förre förbundsordföranden Björn Sprängare, tidigare kungens ståthållare och Svenska Jägareförbundets ordförande 2012–2017.

Samtidigt stod WWF som en punkt på förbundsstyrelsens dagordning. Frågan om varför punkten om WWF fanns på dagordningen fick inget egentligt svar, uppger förre styrelseledamoten Britt-Marie Nordquist.

Det viskades om att kungen själv ville se ett närmande mellan jägarna och WWF.

Eller var det tvärtom, att förbundet ville närma sig WWF och att kungen var den ”knuff i ryggen” som behövdes för att förbundet skulle ta steget in i förtroenderådet igen?

 

 

Rickard Axdorff, som då satt i förbundsstyrelsen, agerade i det läget som en form av visselblåsare och hjälpte fem länsordförande i vargbältet att författa en debattartikel där de kritiserade ett närmande till WWF. Det gjordes bara dagarna innan WWF-punkten skulle tas upp på Jägareförbundets styrelsemöte.

Förre ordföranden Torbjörn Larsson insåg då att någon i styrelsen läckt information om att den känsliga WWF-frågan stod på dagordningen och ledamöterna fick frågan vem som hade tipsat länsordförandena. När frågan ställdes till Rickard Axdorff förnekade han att han hjälpt dem. Senare framkom det att Axdorff inte berättat sanningen.

Det i sin tur fick Torbjörn Larsson att offentligt kritisera Axdorff och det hela slutade med att Rickard Axdorff ett par månader senare, i augusti 2020, petades ur styrelsen av årsstämman.

Redan då var Jägareförbundet uppdelat i två tydliga läger.

De som sympatiserade med Axdorff, i stil med ”visserligen har han ljugit, men ibland måste ändamålen helga medlen”.

Medan den andra sidan menade att det var oförlåtligt att ljuga i styrelsen och sprida information från styrelserummet.

Röstsiffrorna för att peta Axdorff var 25 mot 24, i princip samma styrkeförhållande som när ny ordförande skulle väljas på årets stämma. I Axdorffs fall lämnades hans plats i styrelsen vakant. Samtidigt förnekade Torbjörn Larsson att det fanns tankar om ett närmande till WWF.

 

 

Men tillbaka till Björn Sprängare. Han blev förra året ombedd av Torbjörn Larsson att i Västerås närvara vid ett möte med länsordförandena från varglänen vilka undertecknade debattartikeln där det varnades för ett närmande till Världsnaturfonden, WWF.

– Anledningen till att jag var med på mötet, vilket man kan fundera över om det var lämpligt, var att jag var med om att ta beslutet att lämna WWF:s förtroenderåd. Torbjörn ville att jag skulle ge en bakgrund till hur vi resonerade när vi gick ur. Men diskussionen kom ju att handla om något helt annat. Jag hade ju egentligen ingenting att tillföra, sa Björn Sprängare till Svensk Jakt i augusti förra året.

Anders Olsson, ordförande för Jägareförbundet Värmland, var en av dem som deltog på mötet i Västerås.

För Svensk Jakt har han berättat att Björn Sprängare propagerade för att Jägareförbundet skulle närma sig WWF och skaffa sig en stark internationell allianspartner.

Britt-Marie Nordquist var i samband med Axdorff-affären ledamot i Jägareförbundets styrelse. Hon har tidigare berättat för Svensk Jakt att Jägareförbundet via ombud fått frågan om att åter ingå i Världsnaturfonden WWF:s förtroenderåd.

 

 

Punkten WWF hade funnits med på dagordningen flera gånger, men ordförande Torbjörn Larsson hade hela tiden skjutit den framför sig och inte behandlat den, enligt Nordquist.

Britt-Marie Nordquist menar att hennes öppna kritik mot hur WWF-frågan behandlades i styrelsen, främst av dess ordförande, också var det som gjorde att hon vid årets stämma inte fick förnyat förtroende som styrelseledamot.

Hon tror att WWF-frågan delvis ligger bakom splittringen bland länsföreningarna och den öppna striden, eller snarare kampen, om ordförandeposten.

 

”Den här krisen handlar inte om Världsnaturfonden, den är mycket djupare än så.”
– Björn Sprängare, Svenska Jägareförbundets ordförande 2012–2017

 

Men Björn Sprängare tror inte det är WWF-frågan som är grundorsaken till splittringen.

– Jag har en klar bild av orsaken, men den behåller jag för mig själv, säger han inledningsvis, men tillägger:

– Det handlar om något som är mycket större än WWF-frågan, för den tror jag man kan hantera. Det är en mycket djupare fråga som ligger bakom det här. Den här krisen handlar inte om Världsnaturfonden, den är mycket djupare än så.

 

Den kris du pratar om, går den tillbaka till tiden då du var ordförande för Jägareförbundet?

– En allmän bild: Jägareförbundet är en folkrörelse där det finns alla upptänkliga uppfattningar. Det finns tankar och uppfattningar i rovdjursfrågan, jakttider, allt möjligt. Det sätt som man hanterar de här olika uppfattningarna, och kommer fram till lösningar, bygger på att det finns närvaro, att människor lyssnar.

– Det bygger på en förbundsstyrelse som följer med och är på, som har förtroende i de här delarna och som kan informera och förankra på ett bra sätt. Om inte det fungerar är risken att man hamnar i ett sådant här läge. Frågan om Världsnaturfonden kanske var det som löste ut någonting. Bakom den ligger naturligtvis att det har varit olika uppfattningar som man inte kunnat hantera på ett bra sätt, säger Björn Sprängare.

 

”Frågan om Världsnaturfonden kanske var det som löste ut någonting. Bakom den ligger naturligtvis att det har varit olika uppfattningar som man inte kunnat hantera på ett bra sätt.”
– Björn Sprängare

 

Han tror nu att Jägareförbundet behöver göra en analys av varför den här konflikten dök upp. Varför den eskalerade.

– Blir man eniga om vad som orsakade det här har man mycket lättare att gå framåt, säger Björn Sprängare.

 

”Blir man eniga om vad som orsakade det här har man mycket lättare att gå framåt.”
– Björn Sprängare

 

 

Nu ska såren som uppkommit i striden mellan länsföreningarna plåstras om, men frågan är vad som kommer krävas för att de ska läka.

– Man läker inga sår genom att beordra läkning. Det finns personer nu som måste stiga åt sidan, sådana som varit drivande i processen mot Henry Sténson, bland annat ledamöter i den nu valda förbundsstyrelsen, säger Britt-Marie Nordquist.

Att elva länsföreningar inte gick på valberedningens förslag på årsstämman, Henry Sténson, beror enligt flera av de ombud Svensk Jakt pratat med, på att de saknade förtroende för honom.

 

”Man läker inga sår genom att beordra läkning.”
– Britt-Marie Nordquist

 

Britt-Marie Nordquist ställer sig också frågande till hela processen bakom ordförandevalet, från det att Torbjörn Larsson redan i augusti förra året aviserade att han inte tänkte ställa upp för omval.

– Det märkliga är att hösten 2020 lägger valberedningen, efter att ha intervjuat länsordförandena, fram en sammanfattning av dessa samtal som visade att en majoritet som hade yttrat sig ville ha en intern rekrytering till posten som förbundsordförande, säger Britt-Marie Nordquist.

Strax därefter nämndes Henry Sténsons namn för första gången som ordförandekandidat, uppger Nordquist.

Enligt valberedningen var bara ett fåtal länsordförande inne på en extern rekrytering.

– Jag har noterat att valberedningens ordförande fått till sig att en majoritet vill se en intern lösning, men så har inte jag uppfattat det hela, och vi kunde ha nytta av en utomståendes nyktra blick, sa Torsten Nilsson till Svensk Jakt i mitten av januari.

Redan vid den tidpunkten hade Per Klingbjer fått frågan om han kunde tänka sig att bli ordförande för Svenska Jägareförbundet.

Samtidigt, i januari, nämndes åter även Henry Sténson som tänkbar ordförande av några länsföreningar. Därefter hölls ordförandekonferens och valberedningen jobbade med att komma fram med ett namn.

 

”Vad var det som hände egentligen? Det var som att Jägareförbundet hade bytt körfil utan att någon sett det hända. Det känns som att det funnits flera valberedningar.”
– Britt-Marie Nordquist

 

Och så. Den 8 februari presenterade valberedningen sitt förslag till ny ordförande för Jägareförbundet: Per Klingbjer.

En extern kandidat.

– Vad var det som hände egentligen? Det var som att Jägareförbundet hade bytt körfil utan att någon sett det hända. Det känns som att det funnits flera valberedningar, säger Britt-Marie Nordquist.

 

 

Jan-Olov Ragnarsson, som då var valberedningens ordförande, berättar att ”filbytet”, att gå från intern till extern kandidat, skedde genom samtal med länsföreningarna.

Det skedde med andra ord en omsvängning, från mitten av november 2020 och fram till årsskiftet.

Enligt Ragnarsson hade Per Klingbjers namn funnits med ett tag, långt innan december 2020.

– Han dök inte upp som någon gubbe i lådan, säger han.

 

Inför arbetet med att vaska fram en ny förbundsordförande fanns en referensgrupp, tillsatt av valberedningen.

Där ingick Björn Sprängare och tre länsordförande, representerande regionerna Norr, Mitt och Syd, samt förre generalsekreteraren Bo Sköld, som dock uppgett att han i ett tidigt skede lämnade gruppen.

De tre länsordförandena var Birgitta Isaksson (Norrbotten), Johan Lundberg (Gävleborg) och Leif Thomsen (Östergötland).

 

 

Gruppen hade ett möte den 20 december 2020. Vid det mötet berättade Björn Sprängare att han tillsammans med Johan Lundberg haft ett lunchmöte med Per Klingbjer för att se om denne var en tänkbar kandidat.

Initiativet att träffa Klingbjer togs av Björn Sprängare, enligt Jan-Olov Ragnarsson, som tycker att alla har ett ansvar att föreslå bra människor som finns i förbundet och som skulle kunna bli en bra styrelseledamot eller ordförande.

Björn Sprängare kände till Per Klingbjer genom att de båda hade träffats i jaktliga sammanhang.

I början av februari blir det alltså offentligt att valberedningen föreslår Per Klingbjer som ordförande för Svenska Jägareförbundet.

Vilket uppdrag hade då referensgruppen?

Leif Thomsen:

– Det var ganska enkelt. Att tillsammans med Björn (Sprängare, reds. anm.) hjälpa valberedningen utforma en kravspecifikation på en blivande ordförande. Vi hade bra diskussioner i referensgruppen. Vi tog fram en profil på ordförande som vi sedan förankrade ute i länen.

Leif Thomsen berättar att det samtidigt var en jakt på lämpliga namn till ordförandeposten.

– Det var många namn som föreslogs och testades, säger Leif Thomsen och berättar att Per Klingbjers namn nämndes första gången av Björn Sprängare.

– För att han skulle kunna stå för det namnet så ville han prata med Per. Johan Lundberg och Björn träffade sedan Per i Stockholm för att se om det var en person man sedan kunde rekommendera till valberedningen.

Leif Thomsen berättar också att valberedningen bett referensgruppen bygga på ”namnbanken”.

 

 

Jan-Olov Ragnarsson säger att mötet med referensgruppen den 20 december handlade om hur man skulle förhålla sig till frågan om extern eller intern lösning på ordförandeposten. Då diskuterades båda namnen, Per Klingbjer och Henry Sténson.

 

”Referensgruppen styrde inte valberedningen. De var ett bollplank.”
– Jan-Olov Ragnarsson

 

Efter det förändrades alltså lägesbilden, enligt Jan-Olov Ragnarsson. Signalerna han fick och den känsla han hade, som han uttrycker det, var att en extern kandidat var den lösning som kanske skulle gå igenom.

– Referensgruppen styrde inte valberedningen. De var ett bollplank, säger Jan-Olov Ragnarsson och berömmer Björn Sprängares insats, inte minst genom att denne delat med sig av sina kunskaper om hur det är att vara ordförande i Jägareförbundet.

Den 8 februari stod det alltså klart att Per Klingbjer var valberedningens förslag.

 

Därefter följde en öppen process där Henry Sténson nominerades som motkandidat till Klingbjer.

I samtal som Svensk Jakt haft med flera av de länsföreningar som inte röstade på Sténson, återkommer de allra flesta till att det handlade om en förtroendefråga.

– Det har funnits tvivel om hur bra det har fungerat med Henry och att det inte finns förtroende för honom på den positionen, säger Leif Thomsen.

 

”Det var flera styrelseledamöter som halvt offentligt sa att de ville ha en extern lösning.”
– Leif Thomsen

 

 

Tvivlet, fanns det i förbundsstyrelsen?

– Ja, det är alldeles uppenbart. Men det är klart att de inte ville gå ut öppet med det, man klagar inte på sin egen styrelse. Det var flera styrelseledamöter som halvt offentligt sa att de ville ha en extern lösning, säger Leif Thomsen.

Han menar att eftersom det fanns tvivel runt Sténson riktades arbetet in på att hitta andra kandidater till ordförandeposten.

– I de intervjuer som varit med Henry, och de signaler jag fått och det Henry själv säger, reses tvivel att det kanske inte är helt friktionsfritt i styrelsearbetet, och då tittar man på andra alternativ som kanske är bättre, säger Leif Thomsen.

 

Finns det inte risk för spekulationer och rykten när inte hela bilden ges av vad Henry Sténson gjort eller sagt, och som orsakat att han inte har bland annat ditt förtroende att vara ordförande?

– Då är det bättre att gissa eller ta kontakt med de som är ordentligt insatta, säger Leif Thomsen.

 

Handlar det om samarbetssvårigheter?

– Det var inte friktionsfritt. Hade ledamöterna i förbundsstyrelsen under intervjuerna med valberedningen sagt ”allt är jättebra, välj Henry”… Men man gjorde inte det, utan gjorde en tydlig markering genom att säga till valberedningen: ”Välj ingen ur förbundsstyrelsen”, säger Leif Thomsen.

 

 

Henry Sténson vill inte uttala sig när Svensk Jakt ringer upp för en intervju.

Bilden som andra tecknar av honom skiljer sig åt, beroende på vilken ”falang” i bråket som får frågan.

En del beskriver honom som rak och tydlig.

Erfaren och kunnig.

Andra, ute i länen, tycker att han varit anonym, att han upplevts som ifrågasättande i styrelsen – men också drivande.

Källor uppger att han bland annat ifrågasatte en kampanj och hur den var förankrad, och han har också legat på och efterlyst att förbundet borde synas mer i vissa sammanhang.

Parallellt har rykten florerat att om Sténson tog över som ordförande skulle bland andra generalsekreteraren Bo Sköld få sparken.

Det förnekar Sténson bestämt i ett mejl han skickade till Svensk Jakt den 28 maj. I mejlet skriver han att det florerar rykten om att han ska ”sparka folk”, och att det inte ligger någon som helst sanning i detta.

Jägareförbundets generalsekreterare avgår

Björn Sprängare var ordförande under flera år då Bo Sköld var generalsekreterare.

Vilka är dina tankar runt att Bo Sköld sa upp sig dagen innan årsstämman?

– Det har jag inga synpunkter på, säger Björn Sprängare.

 

 

 

Britt-Marie Nordquist upplever under sin tid i förbundsstyrelsen att det fanns brister i ledarskapet, som hon uttrycker det, och menar att en styrelses uppgift är att hålla ihop organisationen.

Britt-Marie Nordquist menar att konflikten från årsstämman i augusti 2020, då Rickard Axdorff röstades bort från styrelsen och hans plats blev vakant, legat och pyrt – och till slut blossade den upp till en stor eld som brann som mest på årsstämman i början av juni 2021.

– Det blev en röra förra året som aldrig reddes ut, säger hon.

Britt-Marie Nordquist upplever att hon fick betala ett pris för att hon öppet sa vad hon tyckte om hur Axdorff-affären hanterats.

– Om man bara förväntar sig att ingen annan får ha någon åsikt, då har man inte varit med om särskilt mycket. Jag upplever att människor inte fått möjlighet att blomma ut, i stället har de blivit kvästa. Kanske har de upplevts som ett hot, säger Britt-Marie Nordquist som menar att Jägareförbundets styrelse och ledning kanske behöver jobba på ett annat sätt.

 

 

Svensk Jakt har även varit i kontakt med andra ledamöter i förbundsstyrelsen.

Gun Fahlander, som valdes in i förbundsstyrelsen 2020, säger att hon är bekymrad efter årets stämma.

– Mycket oroande och inte alls trevligt, säger hon och tillägger att förbundsstyrelsen inte diskuterat hur det kunde bli så stor spricka mellan länsföreningarna.

 

Gun Fahlander tycker däremot att förbundsstyrelsen fått få frågor av valberedningen.

– Vi fick några frågor i oktober av valberedningen, men inget mer, säger hon. Det var synd att vi inte blev tillfrågade.

På frågan hur hon upplevde Henry Sténson som styrelsekollega, med anledning av att flera länsföreningar saknade förtroende för honom, svarar hon:

– Jag började i styrelsen i augusti. Vi träffades sedan på Öster Malma i två dagar där vi gick igenom allt och det var högt i tak. Då upplevde jag att vi var på ruta noll, för min del i alla fall. Det har jag försökt leva efter. Jag tycker alla levt efter det.

 

”Vi fick några frågor i oktober av valberedningen, men inget mer. Det var synd att vi inte blev tillfrågade.”
– Gun Fahlander

 

Har Henry Sténson agerat kontraproduktivt i förbundsstyrelsen?

– Nej, det tycker jag inte, säger Gun Fahlander. Men det är svårt när man sitter bakom en skärm på mötena. Men det har inte varit några konstigheter som jag reagerat på i alla fall, säger Gun Fahlander.

På frågan vad hon tror orsakat splittringen nämner hon prestige och att två läger ville väldigt mycket.

Gun Fahlander menar att alla nu måste titta sig i spegeln och rannsaka sig själva.

– Nu måste vi ta tag i det här. Tillsammans. Det är inte gjort i en handvändning.

Mikael Samuelsson, Norrbotten, sitter också i förbundsstyrelsen men är mycket fåordig och tycker att kommunikationen ska ske från förbundsstyrelsen som helhet.

– Jag vill inte förekomma förbundsstyrelsens kommunikation i det här. Just nu finns det bara förlorare i den process som varit, säger han.

 

 

Samtidigt höjs röster ute i landet, med frågor om vad som egentligen hände på årsstämman och hur väl länsföreningar hunnit förankra de namn som i ett sent skede poppade upp som ordförandekandidater.

Frågor om hur hela förloppet gått till.

I Östergötland är länsföreningens styrelse delvis splittrad och där riktas stark kritik mot processen. Där valde även ett av ombuden, Tomas Strandhag, att inte rösta på länslinjen: att välja Peter Eriksson till ordförande.

I flera mejl som Svensk Jakt tagit del av riktar några styrelseledamöter i Jägareförbundet Östergötland kraftig kritik mot ordförande Leif Thomsen om hur förankringen fungerat, och motiven till varför Sténson inte var lämplig som ordförande.

Även i Stockholm riktas kritik mot länsföreningen och dess styrelse, framför allt från Lidingö jaktvårdskrets. Rolf Eriksson, vice ordförande i länsföreningen, har valt att hoppa av.

Parallellt tycker de länsföreningar som varit tongivande i att Henry Sténson inte skulle väljas, att det finns anledning att vara nöjd över arbetet som låg bakom de personval som klubbades igenom på årsstämman.

Samtidigt åker nu förbundsordförande Peter Eriksson land och rike runt för att försöka påbörja helandet och enandet av ett sargat och skadskjutet förbund.

Kanske är det början på läkningsprocessen.