Det är en historisk dag när Kiruna kyrka långsamt flyttas genom staden, från sin gamla plats till sin nya. För många invånare är det vemodigt – minnen förknippade med platsen går inte att flytta. Samtidigt påminner flytten om den större omvandling som hela samhället genomgår: en stad beroende av gruvan, men också präglad av konflikter om mark, jakt och framtidens rättigheter.

TEXTEN UPPDATERAD. Justitiekanslern Thomas Bull vill inte pröva svensk lagstiftning i målen där samebyar stämt staten om ensamrätten till jakten och fisket. Han tycker å ena sidan att det vore bra att domstolen en gång för alla prövar upplåtelseförbudet, att samebyar inte får upplåta jakten på statens mark. Å andra sidan tycker JK att det skulle ta för lång tid.

Matti Blind Berg, ordförande i Svenska samernas riksförbund, SSR, anser att det figurerar felaktiga slutsatser och onyanserade diskussioner i spåren efter Girjasdomen. Han berättar också att det fanns långt gångna planer på att låta lokala jakt- och hundorganisationer sköta försäljning av jaktkort inom Girjas område – men att detta sköts i sank från centralt håll inom jägarorganisationerna.

UPPDATERAD TEXT. De första tre jaktveckorna är det stängt för småviltsjakt på fjället inom Girjas område. Dessutom är det bara norrbottningar som får lösa jaktkort. Kritiker menar att även andra samebyar kan komma att införa liknande system om de får ensamrätt att upplåta jakten på statens mark.

Kennelklubbens jakthundskommitté kallar nu ras- och specialklubbarna till ett möte om fjälljaktens framtid. Det berättar Gunnar Petersson, ordförande i kommittén, som också är förvånad över tystnaden i fjälljaktsfrågan.

Det är premiär i fjällen för ripjakt med stående fågelhund, och i de fjällnära skogarna ljuder trädskällarnas ståndskall. Men är dessa jakter snart ett minne blott? I fågelhundsklubbarna råder stor oro över risken att den fria småviltsjakten kan komma att försvinna.

Svenska kennelklubben agerar nu för att staten ska hävda lagen i striden om vem som i framtiden ska bestämma över jakten i fjällen. Kraftig kritik riktas mot Justitiekanslerns agerade.

UPPDATERAD TEXT. I morgon, den 25 augusti, är det ripjaktspremiär. Samtidigt pågår en historisk strid om fjällens framtid. Om staten förlorar riskerar jakten och fisket i stora delar av fjällkedjan att bli en exklusiv rättighet för samebyar – samtidigt som lokalbefolkning, jägare och icke-renägande samer stängs ute. Kritiken mot statens passivitet växer – och ett nätverk varnar nu för att regeringen håller på att släppa ifrån sig folkets rätt till fjällen.

Många jägare har noterat att det kan bli dyrt att handla ammunition nu för tiden. Men det gäller mycket annat också, så vi har tittat lite i kvittobuntarna för att se om ammunitionspriserna har ökat ­snabbare än annat.

Björnjägaren Rasmus Boström, naturbevakaren och björnjägaren Stefan Lindström och rovdjurshandläggaren Simon Viklund instämmer i analysen om en alltmer snedvriden populationsutveckling i den svenska björnstammen.

Vilka konsekvenser får björnförvaltningen vi bedrivit de senaste decennierna för björnstammen? Redan nu syns resultatet av de senaste årens avskjutning. En sänkt medelålder och hondjursvikter som är högre än på hanarnas på en del håll. Håller vi regionalt på att skjuta sönder björnstammen i Gävleborg, Dalarna och Jämtlands län?

Fredrik Ahlström sköt av misstag en spetshjort under brunstuppehållet. Polisen beslutade att han inte längre var lämplig som vapeninnehavare och återkallade samtliga vapenlicenser. När beslutet överklagades vände Polisen på klacken och gav tillbaka vapnen – innan målet ens nått förvaltningsrätten.

Är Polismyndighetens bedömningar godtyckliga?

Med horn höga som öronen misstog Fredrik Ahlström dovspetshjorten för en kalv. Skottet blev början på en historia där Polisen, som beviljat honom en ny licens en månad tidigare, beslutade att dra in samtliga vapentillstånd. När beslutet överklagades blev det tvära kast i ärendet.

Olika budskap och tolkningar. Polisens hantering av vapenlicenser får skarp kritik av jägare.

Det gulnade lilla häftet utslungar inga stora anspråk, om sådant nu enbart går att söka i utseende- och storleksmässigt hänseende. Men dess titel – Vad är sanning? – sticker ändå ut där den, inklämd mellan några exteriört avsevärt mer imponerande volymer i arbetsrummets bokskåp, utslungar sin eviga fråga mot betraktaren. En i rent språklig mening enkel fråga, endast tre ord lång. Men vars svar inte lika enkelt låter sig fångas.

Samhällets mål – skapat av skogsbruket. Men vad tycker de privata, mindre markägarna? De som faktiskt äger hälften av landets skogsmark, men som också representerar samhället.
Enligt Anders Nilsson, riksjaktvårdskonsulent på Svenska Jägareförbundet, stämmer inte heller deras attityd överens med samhällets mål – som bestämts av skogsbruket.

Målet om maximalt fem procents skador på skogen genomsyrar hela älgförvaltningen. Ett mål som tagits fram av skogsbranschen och sedan antagits av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket. Men enligt Skogsstyrelsen är fem procent ”samhällets mål”. Riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD) ställer sig frågande.

Är det möjligt för en myndighet att besluta vad som är samhällets mål? Det menar professor Camilla Sandström att det är, utifrån att politiken satt ramarna. Samtidigt framhåller hon att mål som inte nås måste revideras.

Maximalt fem procents betesskador. Samhällets mål. Ditt och mitt – och i mångt och mycket avgörande för älgförvaltningen. Men vem är det egentligen som bestämmer när du och jag tycker att gränsen är nådd – att nu får inte viltet äta mer? Svaret: Skogsstyrelsens via skogsbruket.