”Alltid (!) på urfolkets sida. Alltid.”

Lördagens aktion av nynazistiska Nordiska Motståndsrörelsen utanför jaktmässan Swedish Game Fair på Tullgarns slott understryker att våldsbejakande extremister – av alla sorter – måste hållas kort.

I lervällingen i franska Verdun var striderna under första världskriget utdragna och frontlinjen ändrades inte. Det är bland annat därifrån vi lärt känna ordet skyttegravskrig. Bittra strider med stillastående försvarslinjer.

Tämligen frekvent matas vi genom teve-reklamen med bilder av den goda, svenska bonden som producerar något dyrare men samtidigt bättre och nyttigare livsmedel än utländska konkurrenter på matmarknaden.

2013 beslutade riksdagen med stor majoritet att vargstammen skulle minska i de områden där koncentrationerna var som tätast. Men Naturvårdsverket fortsätter tvärt om att arbeta för att vargstammen ska växa där den redan är som tätast.
Hur kan våra politiker låta detta ske?

”I Stockholm är vi ju positiva. Vi omfamnar ju vargen”, säger SVT:s Anders Lundin.
Är vi verkligen det? undrar jag.

Hur utbrett är egentligen bilåkandet i syfte att under jakt genskjuta vilt? Att döma av de reaktioner som kommit på min krönika ”Kan du stå för din jakt” tycks bilåkandet i alla fall inte vara ovanligt.

Det kommer då och då rapporter om jägare som enligt uppgift använder bil för att genskjuta vilt. Det tycks numera vara ett så vanligt att lagbrottet beskrivs som vanlig jakt i reportageform.

Oväld.
Ordet används sällan nu för tiden, men dess innebörd – och vad det representerar – är mer aktuellt än någonsin.
Eller kanske snarare: Det borde vara det.