Den bilden klarnar för de allra flesta som tar del av de domar som i tur och ordning avkunnats av Förvaltningsrätten i Luleå och Kammarrätten i Sundsvall. Den senare har nu definitivt satt stopp för den tidigare beslutade licensjakten på totalt 48 vargar i fem län.

Turerna i vargfrågan har varit otaliga genom åren, men under det senaste året har Naturvårdsverket, på regeringens uppdrag, sänkt referensvärdet för vargstammen från 300 till 170 djur, och rapporterat detta till EU.

När vargjakten nu stoppas är domstolens argumentation enkel: Licensjakten stoppas eftersom det saknas utredning som ger stöd för att Sverige kan sänka vargstammen till 270 individer utan att riskera upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus.

Regeringens beslut att sätta 170 vargar som referensvärde får också underkänt av domstolen. Kammarrätten menar att det ännu inte genomförts några åtgärder för att vargstammen ska kunna sänkas på detta sätt. Domstolen tillägger dessutom att de ”mer eller mindre beprövade metoder” som föreslås av Naturvårdsverket för att vargstammen ska kunna sänkas till 170 vargar inte utgör tillräckligt underlag – varken för slutsatsen att de kommer att kunna genomföras, eller för att de kommer att ge önskad effekt.

Om man ska hitta någonting positivt i kammarrättens avgörande är det att domstolen i sin tur hänvisar till Högsta förvaltningsdomstolens, HFD, dom om licensjakt på varg från 2016. Domen berör licensjakten på varg 2015 då gynnsam bevarandestatus för varg var 300 individer.

Högsta förvaltningsdomstolen fann då ingen anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlaget som Naturvårdsverkets rapport grundade sig på. Domstolen godkände därmed en gynnsam bevarandestatus på 300 vargar, under förutsättning att minst en varg vart femte år invandrade från Finland och reproducerade sig i den svenska vargstammen.

I klartext innebär det att en licensjakt på varg hade kunnat genomföras även denna vinter, om än med något mindre tilldelning, om den syftat till att vargstammens storlek inte skulle hamna under 300 individer. Om jaktbeslut hade fattats på den grunden hade vi haft vargjakt på två eller tre revir, det vill säga någonstans mellan 12 och 18 vargar.

Om det inte hade varit för regeringens brådska med att minska vargstammen i landet, vill säga.

Brådska? Här invänder säkert många. Att minska vargstammen till de nivåer som utlovats och som under årtionden så hett efterfrågats av så många berörda landsbygdsbor kan väl inte ske ”för snabbt”?

Jo, utifrån kammarrättens dom är det så.

Och eftersom politiker bör bedömas utifrån vad de levererar i form av resultat, inte utifrån vad de lovar, måste man dessvärre konstatera att den inställda vargjakten är ett misslyckande för den regering som 2022 gick till val på att minska den svenska vargstammens storlek. Man har vidtagit flera åtgärder som bäddar för en minskad vargstam i framtiden, men i detta avseende gick man i obetänksam iver alltför för snabbt fram.

Vad menar jag då med obetänksam iver? Jo, regeringen har avsatt hundratals miljoner i årets statsbudget för att vargstammen ska kunna sänkas ner mot 170 individer. Problemet är dock att inga av dessa planerade åtgärder har kommit igång ännu, då det första steget i den utökade vargbudgeten gäller från den 1 januari 2026.

I Naturvårdsverkets rapport från mars 2025, som låg till grund för sänkningen av vargstammens referensvärde, framgår också att det krävs mindre justeringar av dagens system för att gå ner till 270 vargar i ett första steg. Förvaltningsåtgärderna måste vara på plats och dess effekter utvärderas innan man gör en stor faktisk minskning av antalet vargar, framhöll Naturvårdsverket.

Regeringen valde ändå att ge direktiv om att sänka vargstammen till 270 vargar, alltså innan de nya förvaltningsåtgärderna var på plats.

Ivern kanske berodde på att innevarande år är mandatperiodens sista för sittande regering? Det är som bekant valår, och regeringen har lovat att sänka vargstammen. Att ivern över att infria ett vallöfte bidrog till att stoppa 2026 års vargjakt är ett faktum som inte saknar ironi.

Ordspråket ”Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” tycks således vara tillämpligt här. Beslutet kostade nämligen en vargjakt, och risken finns att det också kan leda till att nivån för gynnsam bevarandestatus för varg permanentas till 300 individer.

Det sistnämnda skulle i så fall vara ett fiasko för regeringen. Inte minst för landsbygdsminister Peter Kullgren (KD), som i praktiken satsat sitt jaktpolitiska förtroendekapital på att lösa just vargfrågan under innevarande mandatperiod.

Ambitionen är det inget fel på.

Men det är resultatet som räknas.