Svensk vargförvaltning har blivit ett haveri där ingen längre vet vad som är tillåtet, vad som är möjligt eller ens vad som är målet.

Det ska vara högt i tak på en tidnings ledarsida. Men den är inte Facebook. Verifierbara fakta måste respekteras och tonen i meningsutbytet vara en annan. Där brister det för ledarskribenten Sara-Elvira Kuhmunen i NSD:s huvudledare den 17 april, där hon kritiserar Sverigedemokraternas uttalande om Girjasdomen.

Att gå en jaktstig är en av de bästa kombinationerna av skytte och gemenskap som finns. Men stigarnas framtid är hotad om inte yngre jägare engagerar sig i att hålla i gång verksamheten.

Styrelsen för Jägareförbundet Halland riktar kritik mot Länsstyrelsen Hallands agerande i samband med att en varg sköts under vildsvinsjakt 2024. Myndighetens hantering av händelsen är anmärkningsvärd.

Nyligen avslutades rättegången i Halmstad tingsrätt där en jägare stod åtalad för att ha skjutit en varg för att skydda en jakthund. Brottet som åklagaren menar att jägaren gjort sig skyldig till är grovt. Frågan jag ställer mig är hur jägaren hade kunnat agera annorlunda. Svaret jag kommer fram till: det finns inget annat sätt.

Jag skriver detta som jägare, med en stark förankring i naturen och i de traditioner som format svenskt jaktliv. För mig är löshundsjakten inte bara en jaktform – den är en del av ett kulturarv och ett sätt att vara i landskapet. Samtidigt accepterar jag vargens plats i det svenska skogslandskapet.

I dag sätts mål för vargpopulationen för hela landet, men tittar man på den geografiska fördelningen återfinns 90–95 procent av stammen i Mellansverige. I södra och norra delen av landet och i storstadsområden är det i stort sett tomt på varg.

SVT:s Aktuellt vill gå på djupet. Analysera, förklara. För oss. Tittarna. Vi som inte förstår så mycket utan som måste få kunskapen serverad av en reporter, som intervjuar en expert… nä, förlåt – en annan reporter.

Om vi kan halvera antalet angrepp på vilt och tamdjur genom riktad utfodring motsvarar det i praktiken effekten av en halverad vargstam – utan att ändra dagens antal vargar. Om utfodringen dessutom successivt kan flyttas till skogsbolagens marker så kan antalet vargrevir på bönders marker minska i motsvarande grad.

REPLIK. Jag har jagat i närmare 60 år och växt upp med älgens uppgång och fall. Skogsbruket måste lämna löv som mat åt älgen för att barrträden ska få vara i fred.

Gjorde rödlistningen av älgen att det ringde i väckarklockan hos politikerna som ska ta beslut om de nya jakttiderna och de förändringar man föreslagit från Naturvårdsverket? Vi får hoppas att så är fallet.

Vi vanliga jägare har alltid varit hunsade av skogsbolag, myndigheter och markägare. Gemensamt för nutidens avskjutning är att tilldelade älgar ska skjutas utan någon form av urval för att få en sund älgstam.

Det börjar inte med ett brott. Det börjar med ett läkarbesök. Plötsligt är min man av med sina vapen.

Vägen var lång och tidskrävande innan årets licensjakt på lodjur till slut kunde genomföras. När jaktbesluten malt i rättsväsendets samtliga kvarnar stod det klart att jakten inte skulle komma att stoppas – trots att värnarorganisationer greppat efter de flesta halmstrån i hopp om annat.

Debatten om jakt, fiske och rätten till mark i norr har hårdnat efter Girjasdomen. Ofta framställs historien som enkel: samer på ena sidan, senare nybyggare på den andra. Men de äldsta källorna från Suonttavaara i Karesuandoområdet visar en betydligt mer sammansatt verklighet.

Vi har länge haft en fin älgstam där jag bor, men så kom vargen och nu hittar man bara rester.

Älgstammen minskar i stora delar av landet, samtidigt som styrningen av jakten premierar avskjutningskvantitet framför kvalitet. När lokal kunskap trängs undan av centrala mål och kortsiktiga incitament får det konsekvenser – inte bara för jägarna, utan för framtiden för vår viktigaste viltart.

Under flera års tid har onödiga viltolyckor inträffat där rådjur varit inblandade. 10 till 15 olyckor per år har inträffat inom eller i direkt anslutning till samhället, i tät bebyggelse. Det kan finnas naturliga orsaker till att vilt söker sig till bebyggelse vintertid, men uppenbart är den största orsaken den oansvariga utfodringen i villakvarteren.

Det har blivit en affärsidé att sälja drömmen om att bli jägare – på tre dagar. För 6 000–10 000 kronor lockas människor in i så kallade intensivutbildningar där budskapet är tydligt: ”Kom hit – åk hem som vapenägare.” Problemet är att verkligheten bakom dessa kurser är betydligt allvarligare än marknadsföringen.