Det skulle kunna vara en gammal matinéfilm med en tvålfager, maskulin och fåfäng expeditionsledare i huvudrollen. Men bilden visar den okände storjägaren Magnus Leijer.

I Svensk Jakt nummer 5 presenteras och recenseras tre nya böcker. Två med direkt anknytning till jakt och skog, den tredje mer hushållsnära, för alla hemmakockar.

Maths Sjöstedt står lutad mot sina snöskor, han bär knäbyxor och kängor, hans hjässa täcks av en smalbrättad hatt. Hans blick är ungdomlig med stråk av tillförsikt. Stödd i hans hand står geväret som vann den amerikanska västern, en Winchester modell 1873.

I en ljus kammare sitter Allan och Hanna. Deras blickar är fästade på en punkt bortom kamerans lins. Hanna gillar broderi. Allan gillar vapen.

Tre välklädda män och fyra olika byten. Vad männen hette vet vi inte, men vi kan anta att de är ganska nöjda med dagens byte. Åtminstone tillräckligt för att låta sig fotograferas.

Du ser Bertil Petterssons bilder från en älgjakt anno 1981 i Svensk Jakts aprilnummer. Här kan du se ännu fler bilder från jakten.

Thomas Ekberg och Mikael Jägare presenterar en ny serie filmer om arvet, och hur man för kunskaper om jakt vidare till nya generationer jägare.

På denna bild från sekelskiftet 1900 ser vi gossarna Hallin. Hagelbössorna ser stora ut tillsammans med deras gängliga tonårskroppar, men jaktbytet vittnar om att pojkarna visste hur bössorna skulle användas.

Året är 1939. Ute på en frodig vall i västgötska Älgarås står en samling muntra herrar. De förenas inte enbart i glädjen över en lyckad älgjakt. Detta är också tidpunkten då jägarkåren på allvar blir en folkrörelse, genom den gemensamma uppbyggnaden av Viltvårdsfonden.

Året var 1894, platsen var Angola och mannen hette Axel W Eriksson. På bilden har han ett välfyllt patronbälte runt livet, ett brittiskt Lee-Metfordgevär i näven och manchesterbyxor nedstoppade i stövlarna. Han är här inte mer än 48 år gammal, men har efter ett äventyrligt liv åldrats i förtid.

Var och vem som tagit denna oansenliga ateljébild är okänt, men personen som porträtteras är desto mer känd. Mannen iförd full jaktmundering och med det karaktäristiska skägget är kung Karl XV.

Över Råmossen vilar ett lätt dis. Där på Peters hygge gick en fyrataggare två dagar tidigare. Den gick och nosade efter en sen brunstig älgko. Älgarna har klövar att förflytta sig med. Det kan bli långa sträckor på ett par…

Solen stiger höstvarm över nattfuktiga marker. Som i rädsla står en asp och skälver inne i dunklet av björk och gran. Likt guldstoft faller ljuset över frostbitet gräs. Under himlakupans lyhörda skimmer hörs ett trevande väckskall från tiken, som inne…

Dagen gryr sakta. Natten vill inte släppa sitt grepp och det är som en segsliten dragkamp, men småningom börjar det dagas. En mjölkvit dimma stiger ur skogsforsen, som ett rökmoln, och granarna ser luggslitna ut i morgonljuset. En bit upp…

Det var vårvinter i Karelens vidsträckta ödemark. Antti Pölkkönen kom framsläpande med ett torrträd till nying som vi höll på att anordna. Klockan led redan mot nio och om en timme skulle mörkret hänga som en ogenomtränglig slöja omkring oss.…

Nattsvart ruvar ännu mörkret över byn. Men en ny dag håller på och födas. Vintermorgon. Nysnön ligger vit och mjuk. Johannes siade kvällen innan om att det skulle bli rävföre. Stövarna borde få komma ut och röra på sig. Under…

Axel har följt med sin pappa på älgjakt flera gånger, men nu har han blivit så stor att han får vara med och gå med hund. Det tycker han ska bli roligt, för då slipper han sitta tyst och stilla på pass. Efter ett tag blir det riktigt spännande när hunden får upp ett spår.

Bilden är tagen 20 juli 1897 och avbildar herrarna Knut Fraenkel och Nils Strindberg stående på den arktiska isen. Vid deras fötter ligger en fälld isbjörn. Fotograf är den tredje besättningsmedlemmen, som har gett namn åt expeditionen: Salomon August Andrée. ”Klockan 6 på morgonen kom min björn”, skriver fotografen i sin dagbok, som skulle återfinnas först 33 år senare, 1930.

Hans första hund blev en svåröverträffad stjärna. Men ett hundliv är för kort och i november tog jämt-laikan Leo sitt sista andetag. Som en hyllning till sin fyrbente kamrat har husse David Sundell därför skrivit en avskedssång som han framför med gitarr.