Skrivningen i paragraf 28 i jaktförordningen ansågs inte vara rättssäker, varför texten ändrades och förtydligades i mars 2006. Den nya lydelsen, där det inte längre krävs att tamdjuret först har skadats, kan sägas ha fungerat väl. Efter den nyligen avkunnade domen i Halmstads tingsrätt står det emellertid klart att vi måste få ännu tydligare regler för skyddsjakt på eget initiativ, för att bättre kunna skydda även våra jakthundar.

Jag har tagit del av artikeln på Svenskjakt.se om intensivkurser för jägarexamen och vill gärna bidra med ett kompletterande perspektiv utifrån egen erfarenhet.

Jag skriver detta som jägare, med en stark förankring i naturen och i de traditioner som format svenskt jaktliv. För mig är löshundsjakten inte bara en jaktform – den är en del av ett kulturarv och ett sätt att vara i landskapet. Samtidigt accepterar jag vargens plats i det svenska skogslandskapet.

I dag sätts mål för vargpopulationen för hela landet, men tittar man på den geografiska fördelningen återfinns 90–95 procent av stammen i Mellansverige. I södra och norra delen av landet och i storstadsområden är det i stort sett tomt på varg.

Om vi kan halvera antalet angrepp på vilt och tamdjur genom riktad utfodring motsvarar det i praktiken effekten av en halverad vargstam – utan att ändra dagens antal vargar. Om utfodringen dessutom successivt kan flyttas till skogsbolagens marker så kan antalet vargrevir på bönders marker minska i motsvarande grad.

REPLIK. Jag har jagat i närmare 60 år och växt upp med älgens uppgång och fall. Skogsbruket måste lämna löv som mat åt älgen för att barrträden ska få vara i fred.

REPLIK. Vi måste acceptera att jakten utvecklas, precis som det övriga samhället. Genom att kombinera gamla generationers djupa skogskunskap med den nya generationens tekniska och administrativa kompetens, säkrar vi jaktens framtid.

Nu är det av yttersta vikt att vi med vetenskaplig grund och sunt förnuft utvecklar processer för en älgstam som inte styrs av egenintressen såsom det fungerar i dag. Resultatet av nuvarande älgförvaltning visar hur fel det har gått.

Gjorde rödlistningen av älgen att det ringde i väckarklockan hos politikerna som ska ta beslut om de nya jakttiderna och de förändringar man föreslagit från Naturvårdsverket? Vi får hoppas att så är fallet.

Den som minns hur den svenska jakten har bedrivits och uppfattats under de senaste decennierna, står idag full av förundran över den nya skapelse som tagit form av en administrativ koloss där ingen av de äldre jägarna trivs eller känner igen sig.

Vi vanliga jägare har alltid varit hunsade av skogsbolag, myndigheter och markägare. Gemensamt för nutidens avskjutning är att tilldelade älgar ska skjutas utan någon form av urval för att få en sund älgstam.

Det börjar inte med ett brott. Det börjar med ett läkarbesök. Plötsligt är min man av med sina vapen.

Debatten om jakt, fiske och rätten till mark i norr har hårdnat efter Girjasdomen. Ofta framställs historien som enkel: samer på ena sidan, senare nybyggare på den andra. Men de äldsta källorna från Suonttavaara i Karesuandoområdet visar en betydligt mer sammansatt verklighet.

Vi har länge haft en fin älgstam där jag bor, men så kom vargen och nu hittar man bara rester.

Älgstammen minskar i stora delar av landet, samtidigt som styrningen av jakten premierar avskjutningskvantitet framför kvalitet. När lokal kunskap trängs undan av centrala mål och kortsiktiga incitament får det konsekvenser – inte bara för jägarna, utan för framtiden för vår viktigaste viltart.

Under flera års tid har onödiga viltolyckor inträffat där rådjur varit inblandade. 10 till 15 olyckor per år har inträffat inom eller i direkt anslutning till samhället, i tät bebyggelse. Det kan finnas naturliga orsaker till att vilt söker sig till bebyggelse vintertid, men uppenbart är den största orsaken den oansvariga utfodringen i villakvarteren.

Det har blivit en affärsidé att sälja drömmen om att bli jägare – på tre dagar. För 6 000–10 000 kronor lockas människor in i så kallade intensivutbildningar där budskapet är tydligt: ”Kom hit – åk hem som vapenägare.” Problemet är att verkligheten bakom dessa kurser är betydligt allvarligare än marknadsföringen.

Framtida generationer kommer med säkerhet att fördöma oss för att vi gav bort halva Sverige till något hundratal renskötande företagare. Därmed blir vi åskådare till vårt eget land. Det räcker att titta på effekterna av den så kallade Girjasdomen för att förstå det. I Girjas är småviltsjakt och fiske i stort stoppat för alla utom de privilegierade.

Målet måste vara att så snabbt som möjligt skapa en ny viltmyndighet. Alltså genomföra det vi i Tidö-partierna har varit överens om och som partierna har lovat sina väljare i valrörelsen. Sveriges jägare, skyttar, samlare och vapenhandlare är värda att få en myndighet som prioriterar sina uppgifter och som kan vapenfrågor.