Vi har i flera nyhetsartiklar och debattartiklar i Svensk Jakt kunnat läsa om de märkliga turer som varit och pågår i ett antal utredningar om misstänkta grova jaktbrott. Är förklaringen till alla märkligheter vad gäller dessa utredningar att poliserna i NOA tror sig äga hela rättskedjan?

Med fyra älgar per 1.000 hektar i vinterstam riskerar en enda viltolycka att spoliera älgstammen. Med Naturvårdsverkets agerande frågar jag mig om det är någon mening att fortsätta frivilligt arbete i älgskötselområden.

Västmanlandsfallet är inte ett jaktbrottsärende, utan ett motbjudande och oblygt försök att med statens alla maktmedel försöka skrämma och tysta en orädd kritiker av den havererade rovdjurspolitiken. Politikerna i riksdagen måste nu reagera och stoppa förfallet av rättsväsendet. Så här kan det bara inte få lov att fortsätta längre, skriver debattören Björn Törnvall.

Tyvärr kantrar det över i polariserade överdrifter i Svenska Jägareförbundets debattsvar om vår rapport över viltskadornas kostnader i skogen. Synd, eftersom det kunde blivit en viktig diskussion om hur vi som nation ska väga mellan skog och vilt.

Mycket som händer kring vildsvinen är märkligt. Inte minst att de som drabbas av djurens skadeverkningar ska ha betalt av den som erbjuder sig att hjälpa till med att minska problemen.

För att skapa en acceptans för vargförvaltningen krävs en nystart. Moderaterna är av uppfattningen att vargstammen måste minskas ned till 170 stycken, i linje med riksdagens nedre mål, skriver John Widegren som är partiets landsbygdspolitiska talesperson.

Genom vårt avlånga land går tusentals mil kraftledning som inte används till något vettigt utöver eldistributionen. Genom att nyttja marken under ledningarna klokt kan mycket vinnas.

Representanter för Skogsstyrelsen skriver i ett debattinlägg att det inte spelar någon roll att myndigheten inte hållit sig till fakta i sin regeringsrapport. Vi vill hävda att det spelar stor roll. För om samhället inte kan lita på beräkningarna avseende viltets kostnader, hur ska vi då kunna lita på andra beräkningar som myndigheten gör?

Svenska Jägareförbundet riktar häftig kritik mot Skogsstyrelsens rapport till regeringen om viltskadornas kostnader i skogen, främst betesskadorna, och kräver att rapporten dras tillbaka. Det kommer vi inte att göra, skriver tre företrädare för myndigheten.

I ledaren i Svensk Jakt nr 12 skriver chefredaktören att tidningen ”granskar alla de makthavare som på olika sätt påverkar och bestämmer över jakten i Sverige”. Men han har i artikeln glömt bort tidningens uppgift att granska den egna organisationen.

Med ett fokuserat intresse för älgen under 60 år varav 50 år på heltid har jag haft möjlighet att både som viltskådare och jägare följa älgens levnadsförhåll­anden. Då stora förändringar skett både vad avser älgens livsbetingelser och jakten vill jag avsluta min serie Älgens år med några reflektion­er om Sveriges national­vilt.

Jag läser nyheter på svenskjakt.se och finner inte ord för den sorg jag känner efter att en meriterad jämthund blivit lemlästad av varg. Vargar som dödar hundar måste jagas, för att inte lära sin avkomma samma beteende.

Att det finns så många jägare som är beredda att skjuta på allt som rör sig för en tusenlapp är deprimerande.

Vildsvinet är ett svårjagat villebråd. Jakten bedrivs ofta om natten och jägaren måste offra många timmars nattsömn bara för att fälla ett djur. Med en rejält tilltagen skottpeng kan vildsvinsstammen begränsas.

Drever, hamilton, jämthund och norrbottenspets är bara några av de nordiska löshundraser som riskerar att försvinna om inte rovdjurspolitiken och förvaltningen läggs om i grunden.

Att inrätta statliga slakterier för vildsvin kan aldrig vara lösningen på skadeproblemen. Så länge inte suggor får skjutas så ökar vildsvinsstammen i princip okontrollerat.

Om konsumenterna får lära sig hur vildsvinskött lagas till läckra måltider skulle efterfrågan öka, och jakten intensifieras.

Slaktare som är anställda av staten borde finnas i varje kommun för att göra det smidigare för vildsvinsjägarna.

En åklagare ska inte väcka åtal om denne inte tror på en fällande dom. När det gäller grova jaktbrott har miljöåklagarna de senaste fem åren endast vunnit 28 procent av de fall man tagit till domstol. Det pekar på att miljöåklagarna ägnar sig åt så kallade okynnesåtal, skriver industriledaren och debattören Karl Hedin i det här inlägget.