Naturvårdsverket har av regering och riksdag fått huvudansvaret för att sätta miniminivåer för den svenska vargstammen i norra, mellersta och södra rovdjursförvaltningsområdena. Till hjälp har de länsstyrelserna i respektive område.

Summan av de tre förvaltningsområdenas miniminivåer ska bli minst det av Naturvårdsverket satta målet för gynnsam bevarandestatus, 300 vargar.

Övertid var inte nog

Enkel matematik kan tyckas, och eftersom det enligt svenska miljöorganisationer bara är ”egoistiska gamla stofiler i jägarkåren” som inte vill ha vargar borde det väl inte vara några problem.

Resultatet såg vi när tidsfristen för länsstyrelserna gick ut. Inte ens efter övertid klarade de olika förvaltningsområdena att bli eniga om vem som ska hysa de sista 25 vargarna.

Starka och sårbara

Vi är nästan 300 000 jägare som löser viltvårdsavgiften varje år. Vi kommer från alla hörn av Sverige, och ur alla sociala skikt. Vi röstar på olika partier, har olika utbildning, jobb och intressen.

Det gör oss oerhört starka som grupp, men också potentiellt sårbara. Ett exempel på det senare såg jag för några dagar sedan här på Svensk Jakts debattsida.

Mer splittring

Personligen förstår jag inte varför någon jägare, och då i synnerhet representanter för Jägareförbundet, överhuvudtaget lägger sig i frågan om fördelningen av Naturvårdsverkets vargar, vilket sker i debattartikeln Södra Sverige måste ta sitt ansvar för vargen.

Resultatet ser man i kommentarsfältet på Svensk Jakts Facebook-sida efter bara några timmar. Ännu mer splittring bland oss jägare.

Ge inga chanser

Jag tycker det är bättre att låta staten, det vill säga Naturvårdsverket, länsstyrelserna och politikerna lösa de problem de i allra högsta grad själva har skapat.

Låt dem själva komma överens och ensamma ta ansvaret för resultatet.

Varför ens ge dem en chans att säga ”ja, men det här var ni jägare med på att bestämma” när många fler blir varse hur det är att leva med vargar i närområdet och kostnaderna går i taket?

Mats S Johansson