REPLIK. När företrädare för Jägareförbundet säger sig vara nöjda med hur inventeringen av lodjur bedrivs, borde det väcka misstankar då förbundet vill ha så få lodjur som möjligt. Dessutom är det tillräckligt att inventera lodjuren vart sjätte år, om de inte förvaltas. 

Älgen är en nationalsymbol och med de långa jakttraditionerna ett av landets viktigaste vilt. Men har vi misslyckats i vårt arbete med förvaltningen? Ja, det får man nog säga.

Tittar vi tillbaka på hur vi förr i tiden samlades runt älgfrågorna finns det många erfarenheter vi kan använda i dagens förvaltning av vår vildsvinsstam. Vi behöver skapa ett frivilligt samråd på kretsnivå för vildsvinsförvaltningen.

Med Svenska rovdjursföreningens resonemang ska vi inte förvalta våra viltstammar utifrån fakta och kunskap, utan med det som passar den egna intressegruppen bäst. Man kan konstatera att det är en förening på villovägar.

REPLIK. Jägareförbundet utgörs av den enskilde medlemmen, inte någon annan. Den som klagar på att verksamheten är dålig måste också agera för att det ska bli bättre.

Varför ska jag vara med i Jägareförbundet Gävleborg? Vad får jag för mina pengar? Det är frågor jag ställer som medlem länsförbundet sedan många år.

Att minska vargstammen borde inte bli dyrare än de 250 miljarder kronor som den gröna omställningen inom Northvolt kostar innan det är klart, och då får vi i varje fall en vinst för landsbygdens folk. 

På Livsmedelsverket måste det ha stått helt stilla när man måste använda 20 år gamla EG-förordningar för att hindra charkuterier från att tillverka korv och göra andra charkvaror av jägarnas viltkött. Vad håller byråkraterna på med?

På den tid jag utbildade jägare blev det uppenbart en halvautomat i händerna på en tränad jägare var det bästa vid snabbt skytte.

Som jägare blir jag både bestört och förundrad av olika beslut om skyddsjakt som tas av myndigheterna.

Att bara göra lite dåligt är inte att uppfylla det väljarna förväntade sig. Det är motsatsen. Besvikelsen gentemot politikerna är enorm, över att jägarna blir uthängda som potentiella massmördare – och att inte ett steg tas i den riktning som utlovades före valet.

Efter vansinnesdådet i Örebro har en het debatt om AR-vapen blossat upp.
Riksdagspartierna skriker om förbud mot dessa vapen i ren förskräckelse. Vi som har varit med ett tag vet att mer är att vänta.

Vad håller på att hända med viltförvaltningen? Snart är det skyddsjakt på allt. Det senaste är att ett 70-tal rådjur ska skjutas i villaträdgårdarna i Huddinge.

Tio oskyldiga människor som hade drömmar och mål finns inte längre med oss. Det är hemskt och borde gått att förhindra. Massmordet i Örebro utfördes med ett traditionellt halvautomatiskt gevär licenserat för jakt. Fokuset bör ligga på licenshantering och ohälsa, men är i stället riktat mot vapenplattformen AR – som inte användes vid dådet.

Debatten om vapnet AR-15 handlar om så mycket mer än att en viss vapentyp tillskrivs diverse farliga egenskaper. Riksdagen kan mycket väl förbjuda vapnet på osakliga argument och känslor, samtidigt som man tillåter vapen med samma tekniska egenskaper men med annat utseende. Det ligger krasst inom demokratins ramar att så göra.

Är frågan om det halvautomatiska vapnet AR-15 verkligen en jägarfråga, som en del vill göra gällande? Vapnet har varit godkänt för jakt i lite mer än ett år. Det har tidigare varit tillgängligt endast för sportskytte. 

SLUTREPLIK. Andelen individer med jägarexamen som skulle påverkas av ett förbud mot AR-vapen är en dryg procentenhet av de som löser statligt jaktkort. Detta förutsatt att samtliga personer som innehar vapnen i fråga med ändamålet jakt också löser statligt jaktkort. Det är orimligt att dessa personer gång på gång tillåts flytta fokus från för jakten avgörande frågor.

Grova våldsbrott är alltid lika hemska och händelserna i Örebro är inget undantag. Då är det viktigt att slå fast att det är gärningsmannen som är den skyldige, inte lastbilen, kniven, svärdet eller vapnet.

Genom att förbjuda en särskild vapentyp ägnar sig regeringen åt symbolpolitik. Anledningen kan vara att förekomma oppositionen och att visa handlingskraft, men här hamnar man helt fel. Man måste vända blicken mot personen som begår detta hemska brott – det är den psykiskt instabila individen som är roten till problemet. Om han inte använder ett skjutvapen, gör han det med något annat tillhygge.