Sverigedemokraterna vill under nästa mandatperiod genomföra flera reformer för att skapa en modern, rättssäker och kunskapsbaserad jakt- och viltförvaltning.

En av de viktigaste frågorna är rovdjurspolitiken. Riksdagen har beslutat om inriktningen för den svenska rovdjursförvaltningen. Då måste också politiken kunna genomföras. Vi vill att rovdjursstammarna förvaltas på de nivåer som riksdagen beslutat och utifrån svenska förhållanden.

Vi behöver också tydliggöra paragraf 28 i jaktförordningen. Den som tvingas ingripa för att skydda sin hund eller sina tamdjur vid ett rovdjursangrepp ska veta vad som gäller och kunna känna sig trygg med att lagen ger ett tydligt stöd.

Samtidigt behöver möjligheten att överklaga beslut om rovdjursjakt ses över. I praktiken överklagas återkommande beslut om licensjakt, vilket skapar långa processer, kostnader för samhället och osäkerhet för de människor som berörs. Självklart måste myndighetsbeslut kunna prövas, men systemet måste också vara utformat så att rättssäkert fattade beslut kan verkställas inom rimlig tid.

Älgförvaltningen

Även älgförvaltningen behöver reformeras. Dagens system har blivit för komplicerat och Äbin har fått en alltför dominerande betydelse. Älgförvaltningen måste bygga på en helhetssyn. Älgstammens storlek och kvalitet, fodertillgången, skogsskadorna, rovdjurstrycket och andra samhällsintressen måste vägas samman.

Peter Eriksson. Foto: Kristoffer Pettersson

Vi vill utveckla bättre beslutsunderlag och ge älgförvaltningsgrupperna ett tydligare mandat. Vi vill däremot inte införa oberoende ordförande. Hela älgförvaltningen bygger på att markägare och jägare tar ett gemensamt ansvar och kommer överens om förvaltningen. Det kan ibland vara svårare och ta längre tid, men det skapar också förankring och ansvar för de beslut som fattas. Om någon part upplever sig överkörd riskerar förtroendet för systemet att försvinna – och utan jägarnas engagemang blir det betydligt svårare att nå de uppsatta målen.

Vi vill också se över länsstyrelsernas och viltförvaltningsdelegationernas roller. Besluten måste komma närmare dem som faktiskt känner de lokala förhållandena.

Dessutom anser vi att staten ska finansiera älgförvaltningen. Det är inte rimligt att jägarna genom fällavgifter ska finansiera ett omfattande statligt förvaltningssystem.

Jakttider

Sverigedemokraterna vill också reformera systemet för allmänna jakttider. För arter som har gynnsam bevarandestatus bör utgångspunkten vara att jakt är en naturlig del av förvaltningen.

Jakttiderna ska vara så generösa som biologin medger och besluten ska bygga på vetenskapliga fakta och beprövad erfarenhet. Den som vill begränsa jakten på en livskraftig art bör också kunna redovisa sakliga biologiska skäl för begränsningen.

Sverige är dessutom ett långt land. Förutsättningarna i Skåne är inte alltid desamma som i Jämtland eller Norrbotten. Därför behöver jakttiderna i större utsträckning kunna anpassas efter regionala förhållanden.

Statens marker

Jakten på statens mark, inte minst fjälljakten, är ytterligare en principiellt viktig fråga. Vi vill inte se en utveckling där möjligheten att jaga på statens mark successivt begränsas eller där exklusiva rättigheter överförs till enskilda grupper.

Statens mark är hela svenska folkets mark. Jakten måste därför även framöver vara tillgänglig på rättvisa och långsiktigt hållbara villkor.

Säl och skarv

Sverige måste få en fungerande förvaltning av säl och skarv. Skyddsjakten på skarv behöver bli enklare och effektivare. Sälförvaltningen måste anpassas till dagens förhållanden och ge verkliga möjligheter att begränsa skadorna på fiskbestånden.

Det är viktigt för såväl yrkesfisket som fritidsfisket och för möjligheten att förvalta våra fiskbestånd.

Knivlagen

Det finns lagstiftning som aldrig var avsedd att skapa problem för jägare, men som i praktiken har gjort det. Ett exempel på det är knivlagen.

Knivlagen infördes 1988 för att motverka våld och farliga föremål i miljöer där de inte hör hemma. Ändå har vi sett uppmärksammade fall där jägare hamnat i rättsliga processer eller fått jaktknivar beslagtagna, trots en tydlig koppling till jakt. Det är inte rimligt.

Vi vill därför se över knivlagen. Den ska vara ett kraftfullt verktyg mot kriminella som bär kniv i brottsligt syfte – inte skapa problem för jägare, fiskare, hantverkare och andra som har ett naturligt och befogat behov av kniv.

Polisen och vapen

Samma grundprincip som för en reformerad knivlag måste gälla vapenlagstiftningen. Laglydiga jägare och sportskyttar ska mötas av en rättssäker, effektiv och enhetlig myndighetsutövning.

Polismyndighetens utgångspunkt ska vara att underlätta för den som följer lagen – inte att försvåra genom onödigt restriktiva tolkningar eller genom att ställa mer långtgående krav än vad lagstiftaren har avsett.

Den som uppfyller lagens krav ska kunna lita på att myndigheten tillämpar lagen som den är skriven, inte gör den mer restriktiv genom egna tolkningar.

Polisens kraft ska framför allt riktas mot den illegala vapenhanteringen och de kriminella som använder vapen – inte mot Sveriges laglydiga jägare och sportskyttar.

En ny viltmyndighet

En jakt- och viltmyndighet med ansvar för vapenlicenserna måste inrättas. Det är ett misslyckande att regeringen under mandatperioden inte lyckats infria löftet om en ny jakt- och viltmyndighet som även ska ta över ansvaret för vapenlicenserna från Polisen.

I dag är ansvaret för viltfrågorna splittrat mellan olika myndigheter och nivåer. Vi ser ett behov av en mer samlad, effektiv och kunskapsbaserad förvaltning.

Det handlar i grunden om vilken syn staten ska ha på Sveriges jägare och vapenägare.

En resurs

Jägarna är en resurs för Sverige. De tar ett stort ansvar för viltet, naturen och landsbygden. Politiken och myndigheterna måste börja behandla dem därefter.

Det är den förändringen Sverigedemokraterna vill genomföra under nästa mandatperiod.

Peter Eriksson
Riksdagskandidat Sverigedemokraterna