Nuvarande regerings intresse för att verkligen bevaka genomförandet av de utlovade förändringarna har varit obefintligt. I ett samtal med en moderat lokalpolitiker om detta kom en ”viskning” om att i de här ämnena finns det ett visst motstånd att agera inom partiet. 

När jag nu ska släppa hundarna i oktober är det inte möjligheten till att köpa fler vapen eller till att jakten ska ses som friskvård det jag i första hand tänker på.  

Förlorar jakten

Nej, det är att vi har fler vargar, större risk att förlora hundarna, en sämre och ifrågasatt möjlighet att skydda hundarna och en olustig känsla av att vi är på väg att förlora jakten med våra drivande hundar. 

Detta är resultatet efter fyra förlorade år då våra motståndare i vargfrågan blivit allt starkare och högljuddare, samt med länsstyrelser som försvårar och motarbetat vargjakt och skyddsjakt. 

Vi har fått en större vargstam koncentrerad till de tätaste områden i landet av tamboskap och boende på landsbygden, men också där de tätaste viltstammarna finns. 

Detta är väl precis vad Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen eftersträvat. 

Patetiska löften

De politiker som vi trodde skulle förändra detta genom en ny och rättvis rovdjursförvaltning har blivit allt tystare under de här åren. 

Att nu ta del av ännu en valdebatt där partierna öser beröm över jägarkåren och deras betydelse inom viltvården och återigen lovar samma saker som man svikit, blir bara patetiskt. I synnerhet när det kommer från partier som alltid motionerat och förespråkat det helt motsatta i riksdagen.  

Svenska Jägarförbundets ordförande skrev i förbundsledaren i Svensk Jakt nummer 8/2026 att det behövs ”en röst i skogen”.

Den rösten behöver bli mycket starkare och den behöver också höras lokalt ute i landet.  

Jag som skriver detta är en helt vanlig hundägande jägare som helt tappat förtroendet för alla utredningar och politiker. Och för experter som påstår att vargarna ”bara vill leka” med mina hundar. 

Bo Larsson
Skara