Vi sitter på möten. Vi diskuterar. Vi väger olika intressen mot varandra. Politiker, jägare, markägare, naturvårdare och andra samhällsintressen lägger tid och engagemang på att delta.

Men när det verkligen gäller – när de konkreta besluten om viltförvaltningen ska fattas – blir det smärtsamt tydligt hur begränsat delegationens faktiska inflytande är.

En demokratisk kuliss

Det är dags att säga det rakt ut: viltförvaltningsdelegationerna riskerar i sin nuvarande form att bli en demokratisk kuliss. De skapar en bild av att människor ute i länen har ett betydande inflytande över viltförvaltningen. Men representation utan verklig makt är inte medborgarinflytande. Det är ett alibi för medborgarinflytande.

Och det är särskilt allvarligt inom viltpolitiken.

Människor påverkas

Beslut om varg, lodjur, älg, kronhjort, vildsvin och andra viltstammar påverkar människor som lever och verkar på landsbygden. De påverkar jakt, jord- och skogsbruk, tamdjurshållning, trafiksäkerhet och naturvård.

Därför måste besluten självklart vila på vetenskap och följa svensk lag och EU-rätt – men de måste också ha en verklig regional och demokratisk förankring.

Det var också en viktig tanke bakom viltförvaltningsdelegationerna. Men en god tanke hjälper föga om konstruktionen är tandlös.

Svagt inflytande

Kritiken är dessutom långt ifrån ny. Riksdagen har tidigare efterfrågat en översyn av hur delegationernas mandat och beslutanderätt kan förtydligas och förstärkas. Frågan om delegationernas begränsade faktiska inflytande har därefter återkommit i riksdagen.

Ändå sitter vi kvar med ett system där det regionala inflytandet fortfarande är alldeles för svagt.

Det duger inte.

Vill staten ha viltförvaltningsdelegationer ska staten också våga ge dem makt.

Stärkt ställning

För det första måste delegationerna få en tydligt definierad beslutanderätt. Formuleringar om att besluta om ”övergripande riktlinjer” räcker inte. Det ska klart framgå vilka konkreta regionala förvaltningsfrågor som delegationen faktiskt bestämmer över.

För det andra bör delegationernas ställning stärkas när det gäller exempelvis regionala förvaltningsmål, licensjakt och andra förvaltningsåtgärder där lagstiftningen lämnar ett regionalt handlingsutrymme.

Inom detta utrymme ska den regionala representationen ha verklig betydelse – inte reduceras till en samtalsklubb som myndigheten kan lyssna på när det passar.

Begränsad representation

För det tredje måste sammansättningen ses över. I dagens reglering finns en ledamot som företräder jakt- och viltvårdsintresset medan naturvårdsintresset har två. Det är svårt att förstå varför de människor som i praktiken genomför en stor del av Sveriges viltförvaltning ska ha en så begränsad representation.

Jägarna står för omfattande praktiskt arbete, inventeringar, eftersök, avskjutning och lokal kunskap om viltstammarna. Jakt- och viltvårdsintresset bör därför få en starkare representation i delegationerna.

Även fiskets perspektiv behöver få större tyngd där viltförvaltningen påverkar fiskbestånd, ekosystem och fiskerinäring.

Motivera beslut

För det fjärde bör länsstyrelsen få en uttrycklig motiveringsskyldighet när myndigheten fattar beslut som går emot delegationens ställningstagande. Det ska inte räcka att tacka för synpunkterna och sedan gå vidare.

Myndigheten ska öppet redovisa varför delegationens uppfattning frångås, vilket rättsligt stöd som ligger bakom och vilka sakliga omständigheter som motiverar beslutet. Då blir det åtminstone möjligt för medborgarna att se vem som faktiskt bestämmer – och varför.

Viktigaste frågan

För det femte behövs en oberoende utvärdering av hela systemet. Inte ännu en utredning som räknar möten, protokoll och deltagare.

Ställ i stället den fråga som verkligen betyder något:

Hur ofta har viltförvaltningsdelegationernas ställningstaganden faktiskt påverkat länsstyrelsernas konkreta beslut om viltförvaltningen?

Svaret på den frågan avgör systemets trovärdighet.

Om delegationerna har ett verkligt inflytande ska det kunna visas. Om de inte har det måste vi sluta låtsas.

En samtalsklubb

Då finns två hederliga alternativ: ge viltförvaltningsdelegationerna verklig makt eller lägg ned dem.

För dagens mellanläge är det sämsta av två världar. Det kostar tid och pengar samtidigt som det riskerar att skapa en falsk bild av demokratiskt inflytande.

Jag har lagt fyra år på detta arbete. Jag vet hur mycket kunskap och engagemang som finns bland ledamöterna. Just därför är det frustrerande att se hur lite av denna kraft som systemet förmår omsätta i verkligt inflytande.

Demokrati är inte att bjuda in människor till ett sammanträdesrum. Demokrati är att deras röster faktiskt kan förändra ett beslut.

Så regeringen måste välja.

Ge viltförvaltningsdelegationerna tänder – eller dra ur kontakten.

Och sluta kalla en samtalsklubb för medborgarinflytande.

Mattias Nygren (KD)
Ledamot i Uppsala läns viltförvaltningsdelegation