2022 erbjöd Sveriges organiserade fiskeguider jägare 50 kronor för varje fälld skarv längs Sveriges kust, i Mälaren, Vänern och Vättern. Resultatet lät inte vänta på sig – fler skarvar fälldes under skyddsjakten och framgången tillskrevs skottpengarna.

Samtidigt hörs röster med jämna mellanrum, bland annat från Lantbrukarnas riksförbund, för att införa skottpengar på vildsvin. Något som Svenska Jägareförbundet varnar för:

– Internationella erfarenheter visar att skottpengar hjälper populationer av en art i stället för att sänka den. Erfarenheter från flera delstater i USA med skottpengar har lett till att man utfodrar och vårdar sina vildsvin extra mycket för att få fler, och därmed inkomster i form av skottpengar, sa Jägareförbundets dåvarande riksjaktvårdskonsulent Daniel Ligné 2019 i en artikel i Svensk Jakt.

Snillrikt bonussystem

Min egen erfarenhet av skottpengar hämtar jag främst från när jag som tonåring jobbade som jaktelev på en större egendom i Uppland. På den tiden låg jaktelevers löner under existensminimum, men med ett snillrikt bonussystem som innebar extrapengar i lönekuvertet för varje räv, grävling, mård, mink eller kråkfågel som kunde uppvisas för yrkesjägaren. Det var därför inte enbart min ungdoms jaktiver som gjorde att jag höll ett vakande öga på fasanvoljärer och viltvatten, oavsett tidpunkt på dygnet. Möjligheten att tjäna extrapengar spelade definitivt en roll. Vilket var fältviltet till gagn.

Den oärlige

Men en ljus sommarnatt, på E4:an utanför Ödeshög, blev jag varse att systemet med skottpengar har sina tydliga brister. Jag samåkte, på väg till en jaktelevsträff på ett gods i Skåne, med en jaktelev från Sörmland.

Plötsligt tvärstannade han mitt på motorvägen för att plocka upp en överkörd och väldigt död grävling:

– 75 spänn ju! Med lite tur kan jag få ihop ett par hundra på den här resan.

Möjligheten för den oärlige att fuska har varit ett problem ända sedan skottpengar som styrmedel såg dagens ljus i Sverige för över 500 år sedan. Skottpengar infördes först och främst på varg, men vidgades sedan till att även omfatta björn i hela Sverige i 1634 års jaktstadga. Från början betalades skottpengar direkt från bönderna till jägarna innan man sedermera började organisera ersättningen genom bya- och stadskassor.

Med åren utökades omfattningen och statliga skottpengar betalades ut även för järv och lo. Även räv, vissa rovfågelarter och säl har varit föremål för organiserade utbetalningar. Artkunskapen var dock låg, vilket utnyttjades av den bedräglige när näbbar, tassar och öron skulle visas upp för att inkassera pengar.

När jakt- och naturvårdsorganisationerna så småningom såg dagens ljus försökte man förbättra kassörernas kunskaper med planscher, broschyrer och annat studiematerial. Men skottpenningsystemet förblev kritiserat. Samtidigt som det kunde vara lukrativt för den skickliga och seriösa jägaren.

Privatekonomiskt lockande

I boken Jaktens historia i Sverige, utgiven 2016 (skriven av Kjell Danell, Roger Bergström, Leif Mattson och Sverker Sörlin), går bland annat att läsa:

”Att det kunde vara privatekonomiskt lockande att till exempel jaga varg i Norrlands inland framgår av att jägarens inkomst av en fälld varg, bestående av såväl skinnvärdet som skottpengar och en premie ur Lappfonden, uppgick till cirka 360 kronor vid sekelskiftet 1900. Det motsvarar nästan 20 000 kronor i dagens penningvärde.”

Den sista skottpengen på just varg i Sverige betalades ut 1965. Året efter fridlystes vargen och resten är, som man brukar säga, historia.

En internationell utblick visar att pengarnas drivkraft många gånger fått minst sagt oönskade konsekvenser. Mest välkänd är väl själva upphovet till begreppet ”kobraeffekten”, vars betydelse är att något får en effekt som är motsatt den avsedda.

Det härrör från Indien och myndigheternas försök att utrota alla kobror med hjälp av en premie för varje död kobra. Många började då föda upp kobror för att lura till sig pengar, vilket så småningom kom till myndigheternas kännedom och då avslutades premieutbetalningarna. Varpå kobrauppfödarna släppte ut sina ormar i det fria – och populationen ökade och blev större än innan systemet inrättades.

Ett annat exempel på just ”kobraeffekten” är kaninerna i Australien som med mänsklig hjälp snabbt spreds till ett område där de aldrig funnits tidigare – så snart det fanns pengar att tjäna på att jaga dem.

Lyckade exempel

Samtidigt finns fler exempel än den lyckade skyddsjakten på skarv, som nämndes i inledningen, som otvivelaktigt visar att systemet med skottpengar fungerar när man vill minska en population. För några år sedan besökte jag en kontrakterad fjällrävsjägare på Island där man har ett välfungerande system med skottpeng, administrerat av landets kommuner.

Fjällräven utgör toppen av näringskedjan i det isländska ekosystemet. Och är en svår predator för landets fågelliv som är extra känsligt på grund av alla markhäckande arter. Vars bon fungerar som ett dukat smörgåsbord för en talrik och välmående fjällrävspopulation. Därför är kontrakterade fjällrävsjägare och skottpengar närmast en förutsättning för Islands unika fågelliv.

Ironiskt nog är det i Sverige i stället fjällräven vi försöker skydda med hjälp av skottpengar på dess större släkting. Länsstyrelsen i Västerbotten har under många år betalat ut skottpengar för rödrävar som fälls i länets fjällområden. Detta då de konkurrerar med fjällräven om både lyor och föda.

Det är så klart svårt att mäta de exakta effekterna, men historien – i synnerhet kring våra stora rovdjur – visar att skottpengar helt klart kan ha betydelse för att minska populationen av en art. Inte minst lokalt, vilket förstås är anledningen till att vissa större gårdar i Sverige, där viltbruk är en inkomstkälla, fortfarande tillämpar skottpengar på räv och andra predatorer.  

Komplex

Frågan om skottpengens vara eller icke vara är nog, så som det oftast är, alltför komplex för att mötas av ett entydigt svar. För att systemet ska fungera utanför privata egendomar verkar det krävas att samtliga intressen – oavsett om det handlar om jägare, myndigheter, bevarande- och intresseorganisationer eller allmänhet – vill ungefär samma sak.

I dagens samhälle kommer oftast önskemålet om att införa skottpengar på en art från den icke-jagande delen av befolkningen. De ständiga propåerna om skottpengar på vildsvin är ett tydligt exempel.

Vad förespråkarna verkar ha glömt är att vi faktiskt redan haft skottpengar på vildsvin i Sverige utan annat resultat än att stammen snabbt ökade och spred sig.

Det misslyckade skottpenningförsöket ägde rum när vildsvinen, efter rymningar från hägn, endast fanns i ett litet begränsat område i Sörmland. I efterhand är det tämligen lätt att konstatera att det var markägare och jägares intresse för vildsvinet som en resurs, snarare än ett skadedjur, som avgjorde det hela.

Skadedjur?

Kanske är själva kärnan i svaret vad vi väljer att lägga i begreppet ”skadedjur”? Även om många ornitologer skulle opponera sig, råder i dag alltmer konsensus kring att ökande skarvpopulationer utgör ett problem för våra marina ekosystem. Och att arten därmed kan betraktas som just ett skadedjur. Väldigt få ser arten som en resurs, till skillnad mot exempelvis vildsvinen.

Detsamma torde utan alltför livlig diskussion även gälla rödrävspopulationen i Västerbottens fjällvärld. Helt enkelt för att rödräven finns i talrika numerärer, utbredd över hela riket och därför inte nödvändigtvis ska tillåtas invadera de fjällområden som hyser en betydande del av Sveriges sköra och hotade population av fjällräv.

Men att definiera en art som enbart ett skadedjur är förstås omöjligt – dessutom förändras synen på olika arter över tid. Därför är det ingen vild gissning att vi får leva med diskussionen kring skottpengars vara eller icke vara i 500 år till.

Pontus Hammarlund