En 90-procentig minskning sedan 1980-talet. Smaka på det. Så ser det nämligen ut för rapphönspopulationen i Europa. Betänk också att det var en av de vanligaste fågelarterna som fanns i jordbrukslandskapet.

I länder som Schweiz och Italien är rapphönan redan stämplad som utdöd. I Sverige finns bara ett fåtal populationer kvar på Gotland, Öland och i vissa lokaler i Sydsverige. Framtiden verkar dessvärre redan utstakad. Men ett aktivt arbete i de lokaler vi har i Sverige kanske kan bromsa upp det ofrånkomliga i alla fall.

Den stora skurken känner alla till – det moderna och intensifierade jordbruket. Jägarkåren har i många sammanhang tagit på sig rollen som den enda kvarvarande räddaren för arten, men det är inte så enkelt.

I Jägareförbundets fältviltseminarium presenterade rapphönsforskaren Francis Buner (Senior Conservation Scientist, Farmland biodiversity advisor and Head of Wildlife Recovery, The Game & Wildlife Conservation Trust) nattsvart information om artens potential för överlevnad. Det ser inget vidare ut för oss här.

Har rapphönan väl försvunnit kommer arten inte tillbaka om den inte kan flytta in från angränsande geografiska området. Och där arten finns måste omfattande habitatförbättringar genomföras och predatorjakt fortgå annars är det kört.

Francis Buner visar flera olika exempel på metoder som genomförs, några framgångsrika, andra mer eller mindre katastrofala, fransmännen släpper exempelvis ut 1,5 miljoner rapphöns om året utan att arten lyckas återhämta sig.

I England har en mycket stor fastighet ägd av en herre med nobel börd lyckats att få rapphönsbeståndet att blomstra, men han är personligen engagerad, äger mycket mark och är stadd vid minst sagt god kassa. Så ser det inte ut i resten av rapphönans utbredningsområde. Det är bara en fantasi att tro att liknande storskaliga initiativ kommer att genomföras i Sverige. Att plantera en viltåker och sätta ut ett par hundra uppfödda höns fungerar inte. Här krävs idogt och långsiktigt arbete på bred front, och inte ens då finns några garantier.

I Sverige motarbetar flera parter rapphönans möjligheter, både medvetet och omedvetet. Att förbättra habitatet kräver lantbrukarens goda vilja eller möjlighet till ekonomisk vinning. I dag finns ingen tydlig ekonomisk vinning. Kvar återfinns myndighetsdirektiv, men den typen av insatser erbjuder inte lösningen för rapphönan. Åtgärden blir bara ett spel för galleriet – ett foderbönfält här och en vall eller blomsterremsa där..

Bland hundägare av stående fågelhundar finns också ett egoistiskt behov av att ha framgång och generera möjligheter för hunden att visa sina anlag. Bor man i Norrland och kan jaga in sin hund på skogshöns och ripor är det ett mindre problem, men i de södra delarna av landet där det i princip inte finns några vilda fältfåglar kvar, byggs en verksamhet upp som liknar put and take-fiske och direkt, enligt Francis Buner, skadar den vilda rapphönan. Många ägare till fågelhunden jagar inte ens, utan letar bara efter enkla och lättillgängliga möjligheter att få aktivera sin hund och låta den komma i kontakt med fåglar.

Jakten på quick fix och ekonomisk vinning visar även i dessa sammanhang sitt fula tryne. En fågelhundstränare slänger ut uppfödda fåglar och hundägare betalar för att den nyutsatta fågeln ska generera en ”fin och kontrollerad situation” och därefter fällas. De fåglar som inte skjuts ihjäl har mycket liten chans att överleva.

Idén om att stödutsättning haltar betänkligt. Finns det vilda rapphöns i området kommer de utsläppta potentiellt att skada den vilda populationen. Det är enligt Francis Buner vetenskapligt bevisat.

Jag har mött några mycket drivna rapphönsentusiaster genom åren men de jobbar i motvind även om de kan påvisa viss vild föryngring. Verksamheten påminner mest om konstgjord andning, dock en beundransvärd konstgjord andning.

Rapphönan kan i dag stället ses som en martyr, ett exempel på när vi misslyckats. En art som gick förlorad i vår jakt på effektiviseringar och andra prioriteringar.

Men genom att ändå skapa ett fältlandskap rapphönor hade trivits i, så kommer vi att gynna andra arter och skapa en biodiversitet som är nödvändig för alla. EU presenterade häromåret en naturrestaureringslag. Här i norr protesterade många, även Jägareförbundet, eftersom lagen i vanlig ordning var en pålaga och ett krav.

Mark ska naturligtvis skötas utan statlig inblandning och lantbruksföretagare ska själva och av egen lust göra insatser för att förbättra den ekologiska mångfalden.

Jag hoppas verkligen att de få bestånd av rapphöns som finns kvar i Sverige kommer att värnas och lyftas på det politiska planet som den indikatorart den faktiskt är. Men jag är skeptisk till att så många kommer bry sig när arten sakta men säkert tynar bort.

Rapphönans tid är med största säkerhet förbi. Vill sydsvenska fågelhundsägare aktivera sina hundar kan de jaga morkulla, en lyckad etablering av fasan, eller så får de fjäska för markägare på Gotland och Öland. Men sluta köp kontrollerade fågelsituationer av folk som skiter fullständigt i rapphönans väl och ve och bara vill tjäna sig en slant.