Jaktförordningens paragraf 28 är tänkt att hjälpa tamdjursägare och jägare att freda sig från rovdjursangrepp. Vi minns fårbonden Stig Engdahl i Dalsland som 2005 ofrivilligt blev rikskändis efter att ha blivit föremål för en trubbig lagstiftning när han sköt en varg som jagade fåren i hans hage. Engdahl dömdes till sex månaders fängelse, men fallet visade det orimliga i den dåvarande lagstiftningen. Det var inte så här det var tänkt att fungera.

Efter det uppmärksammade rättsfallet, och i takt med att den svenska vargstammen växte, genomfördes ändringar i lagar och förordningar – som möjliggjorde ett ökat handlingsutrymme för både lantbrukare och jägare att skydda sina djur från rovdjursattacker. I mitten av 2010-talet ändrades också rutinerna vid så kallade paragraf 28-incidenter, så att det blev länsstyrelsen – och inte Polisen – som initialt ska bedöma huruvida paragrafen tillämpats rätt.

Först om länsstyrelsens besiktningspersonal känner sig osäkra kan de lämna ärendet vidare till Polisen.

I de allra flesta fall avskrivs paragraf 28-fällda rovdjur av länsstyrelsen, men de senaste åren har vi sett flera bli föremål för förundersökningar om grovt jaktbrott. Knäckfrågan som väckt frågetecken hos Länsstyrelsen i Halland, och därefter upptagit en miljöåklagares tankekraft, handlar om avstånd och i viss mån även tid.

I det uppmärksammade fall som nyligen avhandlades i Halmstad tingsrätt har miljöåklagare vridit och vänt på loggar från hundpejlar för att leda i bevis att hunden och vargen inte var nära varandra när det dödande skottet avlossades, och att vargen därmed inte utgjorde ett direkt hot mot hunden.

Problemet är bara att det är först i efterhand som det är möjligt att dra sådana slutsatser.

Jägaren som stod på pass såg i sin mobil att jakthunden tagit upp och rörde sig rakt mot honom, vilket jägaren även fick information om via jaktradion.

Vi har alla varit med om situationen. Pulsen ökar, koncentrationen tilltar. Man kikar på pejlen en sista gång för att utesluta att drevet vikt av. Sedan stoppar man undan pejlen, gör sig skjutklar och väntar.

Vilken sekund som helst kommer viltet att exponera sig. Det handlar om sekunder. Det gäller att vara beredd, annars kan läget försvinna.

I det läget uppenbarar sig tre vargar. De kommer utifrån och är på väg in i såten som jagas. De rör sig på ett sätt som skytten uppfattar som målstyrt – rakt mot den position du tror att jakthunden befinner sig.

Situationen kan inte beskrivas på något annat sätt än extremt intensiv, närmast traumatisk.

Vad ska du göra? Om du inte agerar inom ett mycket kort tidsspann riskerar jakthunden att dödas. När vargarna inte bryr sig om dina fäktande armar eller skrik finns inga alternativ kvar. Då skjuter du.

Om detta är att betrakta som grovt jaktbrott, på samma sätt som att skjuta en björnhona som åtföljs av sina ungar och sedan mörka att så skett, eller för den delen att fortsätta jaga hennes ungar och inte rapportera in det alls (som i det fall i Jämtland där dom nyligen avkunnades) – då behöver lag och förordning justeras.

Om en jägare döms för detta är lagen felaktig.

Regeringen och landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) meddelade nyligen att en utredning ska tillsättas för att se över hur jägare ska få ökade möjligheter att skydda sina jakthundar från vargattacker.

För den åtalade jägaren i Halland hjälper det föga. Jägaren har i över ett år varit misstänkt för ett grovt jaktbrott, trots att han agerat med visshet att han haft stöd i lag och förordning.

Det finns inget uppsåt. Det finns däremot en stark övertygelse om att han gjort precis det som krävts, när inga andra alternativ fanns.

Det finns anledning att tro att den dom som Halmstad tingsrätt inom kort meddelar kommer att överklagas till Göta hovrätt, oavsett utfall.

Miljöåklagaren kommer med stor sannolikhet att vilja pröva tillämpningen av paragraf 28 i högre instans om jägaren inte fälls. Och jägaren, som i de flesta andra jägares ögon inte har gjort något fel, lär vilja bevisa sin oskuld.

Var det tänkt att det skulle bli så här?

I förhör sa den åtalade jägaren att han, om han ställdes inför samma situation igen, skulle agera likadant.

Det är han knappast ensam om.

Efterhandskonstruktioner kan inte ligga till grund för en bedömning av hans upplevelser och agerande. Rättsväsendet måste skaffa sig bättre insikter i hur jaktsituationer ser ut. I det här fallet förefaller det som att den kunskapen saknas.

Den 5 maj meddelar Halmstad tingsrätt dom i målet. En principiellt mycket viktig sådan.

För det var faktiskt inte så här det var tänkt att fungera.