Krönika: Myndigheter slirar på sanningen i den marina förvaltningen

Sillen, torsken, blåmusslan och laxen försvinner. Ålgräsängar täcks med trådalger och badförbud införs i Östersjöns vikar. Samtidigt upprepar myndigheter sitt mantra: vikten av att skarvar och sälar skyddas tillräckligt och att deras gynnsamma bevarandestatus lokalt inte äventyras.

Vad hände med klarsyntheten och viljan att få de marina ekosystemen att återhämta sig?

Det finns nog ytterst få som betvivlar mänsklighetens påverkan på våra hav under de senaste hundra åren. Eftersom vi inte ser vad som sker under ytan har styrande politiker, företagare och tjänstgörande myndigheter i decennier blundat för en utveckling som fullständigt verkar gå åt pipsvängen.

Någon miljöpartist har gjort vad den kunnat för att lyfta frågan om havet, men dennes privata förehavanden med dieselpickuper överskuggade dessvärre det marina problem som adresserades.

En svensk dokumentär (Makten över havet) om den genomruttna fiskeripolitiken inom EU gled obemärkt förbi och förpassades till SVT Play-arkivet.

Boende längs Östersjöns och Bohusläns kuster gör vad de kan för att uppmärksamma det döende havet, men deras frustration och försök till upprop blir oftast på sin höjd en lokaltidningsangelägenhet.

Faktum är att katastrofen redan är här. Det kan låta som skräckpropaganda, men när oräkneliga vittnesmål samstämmigt pekar åt samma håll går det liksom inte att värja sig.

Det marina ekosystemet är komplext.

Alla delar från växter och plankton och till stora däggdjur är sammanlänkande. Häromåret uppmärksammades jag på kopplingen mellan den lilla hoppkräftan raudåte (Calanus finmarchius) och den nordatlantiska torsken.

Raudåtens populationstillväxt sammanfaller med kläckningen av torsklarverna efter skreiens lek. Men raudåtens tillväxt bygger på att växtplanktonen reproducerar sig och det gör de vid en given temperatur på våren i havet längs nordnorska kusten.

Blir vattentemperaturen varmare sammanfaller inte raudåteexplosionen med torsklarvernas kläckning och följden kan man ju räkna ut själv.

Detta är än så länge bara vetenskapliga hypoteser och inget som skett (i alla fall inte där, däremot längre söderut längs den norska kusten), men faran med klimatförändringen är lika reell som ekosystemen är ömtåliga.

Men vi bor inte i Nordnorge. Vi har våra egna problem i haven som omger Sverige även om ett varmare klimat naturligtvis också påverkar våra havsområden. Boven är dock vi själva.

Ett cyniskt trålfiske bedrivs efter sill – ett fiske som utstuderat eftersträvar ett bestånd av ung och storleksmässigt liten sill för att få så stor avkastning som möjligt.

Kommersiella fiskbestånd är helt borta på många håll. Torsken i Östersjön är ett minne blott. Ett cyniskt trålfiske bedrivs efter sill – ett fiske som utstuderat eftersträvar ett bestånd av ung och storleksmässigt liten sill för att få så stor avkastning som möjligt. Sillen är ju ändå inte tänkt att mätta oss människor utan bli mat till odlingslaxar – havets falukorv – och en annan näring som gärna hade fått granskas ur miljösynpunkt.

En otroligt målande bild av situationen i Östersjön från en SLU-powerpointpresentation. Provtrålning förr – och provtrålning i dag.

Ett sillbestånd i ung och homogen ålder är gynnsamt ur tillväxtsynpunkt vilket medger stora uttag, men det är ömtåligt för oförutsedda händelser och sådana sker ju titt som tätt i naturen. Dessutom är sillen i Östersjön stapelföda för andra arter. Tänk lax, en art som just nu uppmärksammas ordentligt media för att den verkar vara försvunnen.

Föreställ dig att du är en rovfisk eller för del delen en sjöfågel, en säl eller en tumlare. Som regel tar du en fisk åt gången och förbrukar då en viss mängd energi under jakten. Blir bytesfisken helt plötsligt mindre i storlek går det ändå åt samma energi för själva jakten, men energin som fisken ger dig är mindre.

Säljägare i Gävleborgs län har i flera år skrikit sig hesa över hur lite fett det återfinns på sälarna de fäller. Något står inte rätt till.

Vad beror det på? ”Vi vet inte, det måste forskas mer”, säger myndigheterna. På Havs- och vattenmyndighetens hemsida finns relativt begränsad info om sälarna, men det finns hänvisning till Östersjöavtalet Helcom och det finns förvaltningsplaner att läsa i pdf-format.

Förvaltningsplanen för knubbsäl är tolv(!) år gammal. I den nämns det ”oklara” sambandet mellan sälens födointag och lokala fiskebestånd. Ingen forskning fanns 2012 som kunde påvisa att täta sälbestånd påverkar fiskbestånden negativt. Sådan forskning efterlystes. Men nu – tolv år senare – finns fortfarande ingen sådan forskning gjord i knubbsälens geografiska utbredningsområden.

Lägg där till skarven, en opportunistisk fågel som sprider sig över landet och numera inte bara syns längs med kusterna och på karga holmar långt ut till havs. Nu syns kolonierna från vardagsrumsfönstren i villakvarter i Björnlunda, ett slumrade brukssamhälle intill en liten sjö mitt inne i Sörmland. Och det finns många liknande exempel.

Skarvkolonin i den lilla sjön i Björnlunda är ett tecken i tiden. Samhället ligger mer än tre mil från de inre delarna av Södermanlands Östersjökust och skärgård. Foto: Per Jonson

Det växande skarvbeståndet har uppmärksammats av alla jägare och fiskare som bor och verkar längs med kusten, men deras observationer och rapporter har i vanlig ordning inte noterats av myndigheter.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län fick till och med påminnas om att ändra skrivningen på sin hemsida där de presenterade skarven och meddelade läsarna att populationen stabiliserats, när den i själva verket fördubblats.

Gemensamt för skarv och säl är att de äter fisk. Ju fler skarvar och sälar det finns i haven, desto mer fisk äter de. Ett okontroversiellt uttalande kan man tycka – men inte.

Naturhistoriska riksmuseet, Havs- och vattenmyndigheten (HAV), länsstyrelser och Naturvårdsverket agerar alla med ryggradsreflex när förvaltning av de två arterna dyker upp. De pekar unisont på art- och habitatdirektiv, gynnsamma bevarandestatusar och brist på vetenskaplig evidens när det gäller förvaltning via jakt som ett verktyg för att lösa problematiken.

När inventeringsresultat visar en negativ utveckling är det användbart för att stänga av förvaltningsalternativ.

Tittar man på inventeringssiffrorna över tid visar de dock ingen kraftig minskning. I stället kan man se en utplaning.

När inventeringsresultat visar en ökning talar myndigheter och forskare om osäkerhetsfaktorer och krav på längre tidsperioder för att kunna säkerställa utvecklingen.

Det senaste exemplet är slopandet av den försiktiga licensjakten på knubbsäl. Inventeringsresultatet för 2023 togs aldrig med i förarbetet till beslutet. I stället yttrade sig HAV och Naturhistoriska om att beståndet nu backat kraftigt.

Tittar man på inventeringssiffrorna över tid visar de dock ingen kraftig minskning. I stället kan man se en utplaning. Några år sticker ut under de senaste 20 årens inventering. Men dessa tillfälliga dippar saknar förklaringar och enligt genomförda inventeringar åren efter har beståndskurvan pekat uppåt igen. Inventerade knubbsälar i Bohuslän (Skagerrak) har exempelvis ökat två år i rad.

När jag pratar med Christine Aminoff på Naturvårdsverket slår hon ifrån sig ansvar för myndighetens beslut. Hon säger att ansvaret helt och hållet ligger på HAV. Det är de som ansvarar för populationerna av arter under ytan. Naturvårdsverket har att rätta sig efter deras rekommendationer. Och rekommendationen i det här fallet var just jaktstopp eftersom populationen ”minskade kraftigt”. Något som inte stämmer?

Anja Carlsson, intendent på Naturhistoriska riksmuseet sa i en intervju med mig nyligen, efter en del diskussioner fram och tillbaka, att det INTE verkar som om populationen minskar kraftigt. Trenden visar snarare att populationen planat ut och nått det som kallas caring capacity, alltså att stammen är så pass stor att födotillgången begränsar ytterligare populationstillväxt.

Anja Carlsson fick också frågan om varför det är så viktigt att sälen ska nå dessa populationsnivåer när fiskpopulationerna inte lyckas växa till.

Ni kan ju gissa svaret. Sälen är en del i ekosystemet. Licensjakten har liten effekt för lokala fiskebestånd. Punkt.

Hur kommer det sig att myndigheterna väljer att sätta sälen och skarven framför fiskarterna? Om de mot förmodan gör avsteg från inslagen bana, används yrkesfisket och skadorna skarven och sälen orsakar på näringen som argument till förvaltning. Varför kan inte de skador som sälen och skarven orsakar fiskarna (djuren alltså) vara tillräckligt skäl till förvaltning?

I norra Bohuslän finns talrika lokaler av knubbsäl i skyddade naturområden med ömtåliga fiskbestånd. Foto: Per Jonson

När Östersjööverenskommelsen Helcom beslutades 1974 såg det helt annorlunda ut än i dag. Gråsälsbeståndet var bara en spillra och fiskeflottans durkar fylldes med 20-kilostorskar. Klart att Östersjön skulle klara ett talrikt sälbestånd. Let’s go för caring capacity. Och så var den saken klar – färdigdiskuterat.

Problemet är att myndigheterna fortfarande biter sig fast i den målsättningen – trots att förutsättningarna nu är diametralt motsatta.

Nu för tiden talas det ofta om adaptiv förvaltning. Men var den är avseende säl och skarv kan man fråga sig.

För att ta ett exempel i analogi. Längs med Newfoundlandskusten i Kanada bedrevs ett så pass extensivt yrkesfiske efter torsk under andra hälften av 1900-talet, att beståndet kollapsade. Samtidigt förvaltas i dag inte gråsälsbeståndet där alls och följden är att det extremt lilla torskbestånd som trots allt finns kvar, på sikt kommer utrotas av sälarna. Torskarna hålls idag i schack på en minimal nivå.

Är det så vi vill ha det i Östersjön? Hål i huvudet, om någon skulle fråga mig.

Är det så vi vill ha det i Östersjön? Hål i huvudet, om någon skulle fråga mig. Kaskadeffekterna av ett obefintligt torskbestånd i Östersjön har dessutom så många andra följder för ekosystemet. Andra mindre arter som spigg får helt plötsligt nya möjligheter och med dess tillväxtkurva följer ytterligare effekter. Effekter som förändrar ekosystemet till det sämre. I alla fall om vår målsättning är att ha ett hav som erbjuder artdiversitet, inkomster och har en god hälsa. Just nu ser det mörkt ut.

Vad krävs då? Jo, det krävs mod. Mod av politiker att sätta ner foten och vägra låta sig duperas av en fiskerinäring som inte tänker längre än näsan räcker.

Men det krävs också mod av myndigheter att konstatera att kejsaren är naken och i stället för att oroa sig för juridiska processer, vågar ta beslut som faktiskt gör skillnad. Som vågar sätta ömtåliga fiskbestånd i fokus, framför talrika bestånd av predatorer som faktiskt tål beskattning. (Man kan ju roa sig med tankeleken om hur svettigt svenska politiker och tjänstemän fått det om det hade varit krav att den skandinaviska vargstammen skulle ha samma referensvärden som sälbestånden.)

Det fina är ju dessutom att dessa bestånd på sikt kan tillåtas växa och frodas igen. Men då måste man börja i rätt ände av näringskedjan. Beskattar vi säl- och skarvbestånd till mer moderata nivåer, kanske helt och hållet låter vissa områden slippa dem, så märker vi snart om det gör skillnad.

Det fina i kråksången är dessutom att populationerna inte hotas av den förvaltningen. Blir effekten inte som vi hoppas, då är det bara att avbryta. Men så här kan det inte fortgå. Det är cynism och en märklig favorisering. Och kom inte dragandes med EU. Snälla!

Jag har efterlyst svar från Havs- och vattenmyndigheten på frågor om hur det kan ha blivit så här, och hur myndigheten resonerar kring förvaltningsåtgärder.

HAV-tjänstemannen fick en vecka på sig och lovade återkomma. När jag efter en dryg vecka efterfrågade svar kom ett autogenererat mejl om att tjänstemannen tagit semester.

Varför får jag känslan att de inte har någon lust att svara på mina frågor?

Mina hittills obesvarade frågor:

• Hur kan ni dra slutsatsen att knubbsälsbeståndet minskat kraftigt? Om jag läser de diagram (naturhistoriska riksmuseet) jag har tillgång till så är inventerat antal djur i ökande och har så varit tre år på rad.  2021, 2022 och 2023. Populationen befinner sig mittemellan de nivåer vi hade 2012-2013.

• När jag läser avsnittet om säl i Helcoms State of the Baltic Sea 2023, finns tydliga redovisningar över jakttuttaget, men ingen redovisning över populationsutvecklingen. Varför nämns inte populationsstorlekarna och deras utveckling under åren det bedrivits jakt? Det framstår som att jaktuttaget påverkar bestånden negativt. Så vitt jag förstår det har exempelvis gråsälsbeståndet en positiv populationskurva, trots jaktuttag.

• Den nationella förvaltningsplanen för knubbsäl ni presenterar på er hemsida är mer än tio år gammal. Finns det en färskare förvaltningsplan att tillgå? Om inte, varför då?

• I den nämnda förvaltningsplanen skriver ni om bristen på kunskap när det gäller knubbsälens födointag och potentiell påverkan på fiskpopulationer. Vad har forskarna kommit fram till under de tolv år som gått fram tills idag?

• Hur resonerar ni om sälarternas påverkan på just fiskpopulationer? Det finns en uttalad vilja från er att verka för återhämtade fiskpopulationer, i alla fall om jag läser Helcoms rapport korrekt. Ett slopat yrkesfiske är naturligtvis ett sätt att låta populationer växa till sig, men om de inte får möjlighet till detta på grund av lokalt kraftiga sälpopulationer, borde inte en beskattning av dessa populationer då vara en väg framåt?

• I de flesta dokument jag läser inriktas förvaltning av säl i princip enkom på att minska konflikterna med yrkesfisket. Hur kommer det sig att sälbeståndens konflikter med lokala fiskpopulationer inte är ett fokusområde? (Just med tanke på att yrkesfisket på många håll längs med kustlinjen numera i princip är borta.)

• I Bohuslän är flera skyddade områden (Natura 2000) hemvist för stora lokaler med knubbsäl, samtidigt som torskbestånd och andra bestånd av kustnära fisk är väldigt låga. Finns det risk för att viktiga delar av det marina ekosystemet påverkas negativt av dessa tätheter? Skulle säljakt i dessa områden kunna gynna det marina ekosystemet genom att rovfiskar får möjlighet att växa till sig och bli fler till antalet?

Delta i debatten

  • Skriv en debattartikel – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
    debatt@svenskjakt.se
  • Du måste bifoga dina kontaktuppgifter: namn, adress, telefonnummer. Detta eftersom redaktionen måste veta vem du är (kontaktuppgifter publiceras inte).
  • Skribenter som skriver under med sitt riktiga namn prioriteras.
  • Om du önskar skriva under signatur ska det tydligt framgå. Du får inte använda en signatur som är ett riktigt personnamn, men som du inte själv heter.
  • Flera införanden av samma debattör i samma ämne är aktuella om det tillförs nya fakta eller argument i texten.
  • Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.