Att jägarna missköter älgstammen påvisade Erik Wilsson i två artiklar i Svensk Jakt för cirka tio år sedan.

Debatten runt älgstammen har hittills mest handlat om hur tät den ska vara och om skogsägarnas ambitioner att minska betesskador på växande skog. Men i skuggan av den debatten håller vi jägare på att missbruka vår roll som förvaltare av en viktig naturresurs.

Med en ökad vargstam är risken stor att vildsvinsjakten minskar då jägarna inte vill släppa sina hundar i marker där det finns varg. Vargen kompenserar inte heller den uteblivna jakten, eftersom vildsvin endast i undantagsfall återfinns bland bytesdjuren.

Jag är rätt välkänd som jägare och tävlingsskytt. Detta är inget problem i sig, problemet är att jag ständigt blir ombedd att ta hand om efterlämnad ammunition. Ordningen för att göra detta på ett godkänt sätt är alldeles för byråkratisk.

Älgarna jämställs av pensionerade SLU professorer med inrikesflyget. Skogsstyrelsen skriver viltfientliga policyförslag. Skogs- och jordbrukslobbyister vill ha oreglerad jakt på kronhjort, och pekar ut de svenska viltstammarna som ett hot mot areellt brukande. LRF vill förbjuda utfodring.
I detta drev måste jägarna stå på viltets sida!

Låt djuren leva så långt det går, skriver signaturen Gudrun i insändaren Låt vargen riva ren och får. Varför stanna vid djuren? Hennes resonemang kan lika gärna överföras till växtriket.

Jag håller med Elias Glaveby i artikeln Hur kan vi förbättra jägarexamen? angående hans synpunkter på utbildningen av jägare. En sådan måste få ta tid.

Viltekologen Olof Liberg uttalar sig i SVT Nyheter Västmanland om den så kallade Kolsvavargens beteende. Av allt att döma har han ändrat uppfattning.

Att vara jägare är inget man blir av ett enskilt test, utan genom en process som ska pågå under en livstid. Att vid ett enda examinationstillfälle avgöra om den nye jägaren har de kunskaper som krävs för att få sin jägarexamen är direkt felaktigt.