Under senare år har marknaden för jaktmarker blivit mer transparent, bland annat genom digitala plattformar där jakträtter förmedlas och budgivning sker öppet.

Det har skapat fler möjligheter, men också bidragit till att priser i vissa fall drivs upp utan att alltid spegla den faktiska vilttillgången. Inte heller finns det några krav på att återge tidigare avskjutning, trots att sådan information ofta finns via jaktlagens tidigare statistik.

Tydligt exempel

När arrendet sätts högt uppstår ett tydligt tryck på jakträttshavaren att få tillbaka sin kostnad. Det kan fungera på viltrika marker, men på marker med låg eller varierande vilttillgång riskerar det att skapa fel incitament.

Ett tydligt exempel är septemberjakt på älg, där en veckas jakt ibland säljs med höga förväntningar och generös tilldelning som utgångspunkt. I praktiken kan det handla om marker där älgstammen är begränsad eller under just denna vecka helt obefintlig.

Förväntningarna blir höga, men utfallet blir ofta något helt annat.

Ekonomin driver på

Problemet ligger inte i enskilda aktörer, utan i modellen för hur jakt och jaktmarker värderas och prissätts. När intäkten är fast men verkligheten varierar, uppstår en obalans mellan ekonomi och förvaltning.

På marker med svagare viltstammar krävs i stället återhållsamhet och anpassning över tid. Det arbetet riskerar att trängas undan när ekonomin driver i motsatt riktning.

Prövas ofta

I Norge används i större utsträckning modeller där en del av arrendet är kopplat till faktisk avskjutning, exempelvis per kilo kött eller per fällt djur. Det innebär att risken delas mellan markägare och jakträttshavare, samtidigt som incitamenten blir mer i linje med en hållbar förvaltning.

Upplåtelser prövas också oftare där. Och om en ny aktör som betalar ett högt pris per kilo, ändå inte klarar att fylla den tilldelade kvoten, så byts denne ut.

Speglar verkligheten

Det handlar inte om att avskaffa fastpris, utan om att komplettera det. En modell med en rimlig grundavgift för småvilt i kombination med en rörlig del för högvilt skulle bättre spegla verkligheten i många svenska jaktmarker.

I dag finns flera aktörer och plattformar som bidrar till en mer öppen marknad för jakträtter. Nästa steg bör vara att även utveckla hur vi värderar dem.

Vi behöver en praxis som bättre tar hänsyn till faktisk vilttillgång och som premierar långsiktig förvaltning framför kortsiktig avkastning.

Det gynnar både markägare, jägare och viltet i längden.

Modern jägare