REPLIK. Sedan jag följt debatten om betesskador orsakade av älgar har jag lite åsikter om detta. Mängden älg spelar naturligtvis roll, men viktigast är hur mycket älgbete som produceras.

REPLIK. Om jaktstigarna blir mer tillgängliga för nybörjare, kommer vi troligen att få fler yngre funktionärer som gärna är med och arrangerar stigarna.

Jag minns en tid då planering, disciplin och förståelse för markerna stod i centrum. Det fanns en ödmjukhet inför att jakten aldrig är densamma från dag till dag. Ibland får jag känslan av att vi numera tittar mer på skärmar än på skogen omkring oss.

Jag läste om incidenten mellan jägare och poliser i Mellerud. Polismyndighetens förslag i artikeln är något som inkräktar på våra rättigheter.

Vi har valt att lämna våra uppdrag som jägarrepresentanter i älgförvaltningsområde Orsa–Noppikoski efter innevarande säsong. Beslutet grundar sig på återkommande brister i förvaltningsprocessen som vi anser allvarligt riskerar att underminera både förtroendet för älgförvaltningen och möjligheterna att bevara en livskraftig älgstam.

Det har gått inflation i desinformation från de radikala antijaktgrupperna. I jakten på billiga poänger har de helt släppt kontakten med verkligheten. Genom känslomässigt gisslantagande, medvetna lögner och en systematisk demonisering av den svenska jägarkåren försöker de diktera villkoren för en natur vars komplexa ekosystem de helt verkar ha missförstått. Det är dags att klä av denna filterbubbla offentligt.

Jägareförbundets recept för en bättre älgförvaltning innebär stora kostnader för skogsägaren som försöker få upp tall på sina marker. Det finns anledning att granska och ifrågasätta förbundets argument.

Vinterns inventering visar att vargstammen minskar i vissa delar av landet, samtidigt som den ökar i andra. Många ställer sig då frågan om det handlar om brist på mat eller tjuvjakt. Självklart handlar det om tjuvjakt.

Politikerna lovar att det ska bli ordning på vargförvaltningen, myndigheterna verkställer och sedan tar juridiken över och river upp beslut om licensjakt och skyddsjakt. Rättsosäkerheten är påfallande.

REPLIK. Tack vare att vi agerade snabbt när Polisen omhändertog min väns vapen, efter att han drabbades av en lättare stroke, fick han behålla sina vapentillstånd och hans vapen återlämnades omgående. Hur vi hanterade hans ärende kan kanske vara av intresse.

Det ska vara högt i tak på en tidnings ledarsida. Men den är inte Facebook. Verifierbara fakta måste respekteras och tonen i meningsutbytet vara en annan. Där brister det för ledarskribenten Sara-Elvira Kuhmunen i NSD:s huvudledare den 17 april, där hon kritiserar Sverigedemokraternas uttalande om Girjasdomen.

Att gå en jaktstig är en av de bästa kombinationerna av skytte och gemenskap som finns. Men stigarnas framtid är hotad om inte yngre jägare engagerar sig i att hålla i gång verksamheten.

Styrelsen för Jägareförbundet Halland riktar kritik mot Länsstyrelsen Hallands agerande i samband med att en varg sköts under vildsvinsjakt 2024. Myndighetens hantering av händelsen är anmärkningsvärd.

Jaktarrenden prissätts ofta som ett fast pris eller ett fast pris per hektar. Det är enkelt – men det är inte alltid ändamålsenligt.

Skrivningen i paragraf 28 i jaktförordningen ansågs inte vara rättssäker, varför texten ändrades och förtydligades i mars 2006. Den nya lydelsen, där det inte längre krävs att tamdjuret först har skadats, kan sägas ha fungerat väl. Efter den nyligen avkunnade domen i Halmstads tingsrätt står det emellertid klart att vi måste få ännu tydligare regler för skyddsjakt på eget initiativ, för att bättre kunna skydda även våra jakthundar.

Jag har tagit del av artikeln på Svenskjakt.se om intensivkurser för jägarexamen och vill gärna bidra med ett kompletterande perspektiv utifrån egen erfarenhet.

Jag skriver detta som jägare, med en stark förankring i naturen och i de traditioner som format svenskt jaktliv. För mig är löshundsjakten inte bara en jaktform – den är en del av ett kulturarv och ett sätt att vara i landskapet. Samtidigt accepterar jag vargens plats i det svenska skogslandskapet.

I dag sätts mål för vargpopulationen för hela landet, men tittar man på den geografiska fördelningen återfinns 90–95 procent av stammen i Mellansverige. I södra och norra delen av landet och i storstadsområden är det i stort sett tomt på varg.

Om vi kan halvera antalet angrepp på vilt och tamdjur genom riktad utfodring motsvarar det i praktiken effekten av en halverad vargstam – utan att ändra dagens antal vargar. Om utfodringen dessutom successivt kan flyttas till skogsbolagens marker så kan antalet vargrevir på bönders marker minska i motsvarande grad.