GENMÄLE. Med anledning av publiceringen av artikeln Nya juridiska turer om predatorjakten på Öland har Birdlife Sverige begärt att få in nedanstående genmäle.

Redan i lagrådsremissen gick vi i flera avseenden längre än vad den bakomliggande utredningen föreslog i fråga om lättnader för legala vapenägare. I de förslag som vi nu lägger på riksdagens bord tar vi ytterligare steg i samma riktning, skriver företrädare för regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Skrivningar i förslaget till en ny jaktlag kommer att göra det möjligt att släppa drivande hundar på hur små marker som helst.

Med denna debattartikel vill vi skicka en tydlig signal till Jägareförbundet: Låt kretsarna vara och låt verksamheterna utvecklas därifrån. Ju närmare medlemmarna förbundet bedriver sin verksamhet, desto bättre. Att avlöva kretsarna skulle innebära en medlemsflykt av sällan skådat slag.

REPLIK. Det är anmärkningsvärt att landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) och riksdagsledamot Kjell-Arne Ottosson (KD) i sitt svar på vår kritik helt undviker att nämna den inställda licensjakten på varg. I stället för att förklara sitt misslyckande väljer de att rikta udden mot Centerpartiet.

REPLIK. Som jag ser det har vi ett demokratiproblem i samband med utnyttjandet av de möjligheter Århuskonventionen ger små organisationer att överklaga beslut om förvaltning av stora rovdjur.

REPLIK. När juridik används taktiskt för att fördröja verkställande av i det här fallet vargförvaltningen, skadas förtroendet för rättsstaten. Det är inte en säkerhetsventil – det är ett systemfel.

REPLIK. Vargfrågan löses inte genom tomma löften på debattsidor. Den kräver metodiskt arbete från ett regeringsunderlag som drar åt samma håll. Centerpartiets plötsliga indignation hade vägt tyngre om den följts av trovärdiga svar, skriver landsbygdsminister Peter Kullgren och riksdagsledamot Kjell-Arne Ottosson, båda KD.

REPLIK. Århuskonventionen är inte för ett särintresse, utan en demokratisk grundpelare. Den säkerställer att beslut som rör miljö och natur kan prövas rättsligt – på samma sätt som andra myndighetsbeslut i en rättsstat.

Vargstammen ska minska. Löftet från regeringen och Sverigedemokraterna har ekat i åratal. Ändå står vi här igen, med en stoppad licensjakt och en landsbygdsminister som saknar tydliga besked. Detta är inte bara ett svek mot väljarna, det är ett direkt hot mot en fungerande viltförvaltning och ett hån mot alla de jägare som står redo att göra jobbet.

Tv-serien Jag for ner till bror har hyllats på alla fronter när den visats efter jul i SVT. Den skildrar Jana Kippo och hennes alkoholiserade bror. Själv är jag inte lika förtjust i serien då den har en massa fördomar om oss i Västerbotten där jag själv bor. Men nu är det skildringen av jakt i avsnitt tre som upprört mig.

Jag blir lite förfärad när jag läser delar av vad Naturvårdsverket skriver i sitt förslag till nya jakttider. Hur har man egentligen tänkt när man vill förlänga jakttiden på älg till sista februari?

Svensk rovdjursförvaltning har kapats. Inte av forskare, inte av lokalsamhällen och inte av demokratiskt fattade beslut – utan av känslostyrd aktivism, juridiskt kryphålsletande och en internationell konvention som i praktiken satt demokratin ur spel. Århuskonventionen har blivit ett hinder för fungerande förvaltning. 

REPLIK. På olika nivåer arbetar LRF med vargfrågan dygnet runt, ibland utan rubriker, men alltid med fullt fokus på medlemmarnas trygghet och villkor.

En varningsklocka borde ringa hos politiker, tjänstemän samt domare och nämndemän som beslutar om vi ska jaga varg eller inte och om hur många vargar vi ska ha.

När jag bytte jaktmark och på grund av blyhagelförbud inte kunde använda mitt gamla hagelgevär, med risk för att skjuta sönder den fina klenoden, nekades jag att byta vapen. Det motiveras med att jag inte innehaft vapentypen i en obruten kedja sedan före 1985.

Vargfrågan är en av de mest laddade och polariserande frågorna inom svensk jakt- och landsbygdspolitik. Den berör jakt, viltförvaltning, tamdjurshållning och människors möjlighet att leva och verka på landsbygden. Att frågan är viktig råder det ingen tvekan om. Men lika viktigt är att den drivs av rätt aktörer – och här behöver Lantbrukarnas riksförbund, LRF, ta ett betydligt större ansvar än i dag.

Svenska Jägareförbundet tappar medlemmar. Kan det bero på att förbundet fokuserar på fel saker?

Att Svenska Jägareförbundets jaktvårdskretsar försvinner beror sannolikt på att man inte känner någon samhörighet längre. Samhörigheten finns i stället möjligtvis i jaktlagen.