Jag har på Jägareförbundets hemsida läst Sju steg som förbättrar älgförvaltningen. Några kommentarer till detta recept behövs verkligen. Förbundets åtgärder är i kursiverad stil, med mina efterföljande kommentarer.

1) En hög kvalitet på älgstammen ska vara styrande för alla beslut i älgförvaltningen.

Om man sänker älgstammen så räcker fodret till bättre, en viktig faktor för kvaliteten.

2) Äbin ska inte användas som underlag till älgförvaltningen.

Vad ska vi använda då? Det finns alltför många björkskogar där det var tänkt att det skulle vara tall, men det blev inte så på grund av hård betning.
3) Skogsbrukets femprocentmål för betesskador är orimligt och behöver ändras.

Det är väl en modest önskan att sju av tio huvudstammar ska vara oskadade när beståndet går ur beteshöjd? Vi vill väl alla att det ska finnas tallskog i framtiden och markägarna får bjuda på tre skadade stammar?

4) Älgförvaltningen ska baseras på dialog och samförstånd – inte hårda ord och ensidiga beslut.

Jättebra om jägarsidan försöker förstå skadeproblematiken.

5) Älgstammen ska alltid vara större där det finns rovdjur.

Det innebär att fler tallar blir betade, kanske för många så att skogen blir mindre värd eller helt förstörd. Vem ska bekosta den förlusten?

6) Älgen är en nationalsymbol och ett samhällsintresse. Därför ska det finnas möjlighet för olika intressen att påverka förvaltningen.

Viltförvaltningsdelegationernas roll behöver därför stärkas och förtydligas. Jägareförbundet vill ha större inflytande, trots att det har ett mycket stort inflytande sedan tidigare. Det är ju därför det ibland blir hårda ord. Trots allt så är det markägaren/jakträttsinnehavaren som bör ha störst inflytande.

7) Jägarna ska inte finansiera myndigheternas kostnader för älgförvaltningen.

På tal om kostnader, markägarna har stora extra kostnader för att få upp tallskog. Ungskogen behöver skyddas med hägn eller viltskyddsmedel. Det senare kostar 6 000–10 000 kronor per hektar och år.

Enligt Google kostar ett hägn cirka 10 000–20 000 kronor att anlägga för ett hektar, och då blir det mindre möjlighet till sidoskottsbetning. Om det inte är hägnat måste man röja på ett mindre effektivt sätt för att få upp oskadade stammar, flera gånger och när träden är lite större. Om inget skydd används och det inte kommer upp tillräckligt med oskadade träd blir kostnaden ännu mycket större. Kanske jägarsidan vill hjälpa till med att till exempel spruta på viltavskräckningsmedel?

Avslutningsvis låt oss avliva en myt: Det är inte bara bolagen som är missnöjda med för stor älgbetning i tallskogen utan också de flesta mindre markägare med tallungskog.

Anders Carlsson
Tallskogsodlare

Jägareförbundet svarar direkt

Eftersom Anders Carlsson kommenterar Svenska Jägareförbundets sju steg för en bättre älgförvaltning punktvis, väljer jag att bemöta hans påståenden på samma sätt. Punkt för punkt.

1) Så kan det vara om det råder en stark foderkonkurrens vilket dock inte är fallet i merparten av landet.

2) En metod som mäter betestryck vilket Äbin inte gör. Äbin mäter skadefrekvens utan att beakta antal. Kopplingen mellan resultaten i Äbin och älgstammens numerär har visat sig svag varför älgförvaltningen svårligen kan lösa de utmaningar som skogsbruket ser.

3) Jägareförbundet anser att mål om balans mellan skogsskötsel och viltförvaltning är ledord redan i dag. Målet som beskrivs tar dock ingen hänsyn till numerär eller utgångsläge. Frågan blir således, fem procent av vad? 

4) Olyckligt att skribenten delar upp jägare och markägare på detta sätt. Omkring 40 procent, eller 60 000, av förbundets medlemmar är även markägare.

5) Viltbete är alltid del av en affärsrisk i skogsbruket. Det Jägareförbundet efterlyser är att jakten ska kunna ske uthålligt och med för området lämplig avkastning även vid förekomst av varg och björn.

6) Detta påstående stämmer inte. Förordning 2009:1474 om viltförvaltningsdelegationer reglerar representation. Där har jägarintresset ett mandat, jord och skog det dubbla.

7) Vid enskilda jaktupplåtelser kan ju hjälp med till exempel viltskyddsmedel vara ett alternativ. Dock vänder sig förbundet mot de kostnadsberäkningar som anges. Vid kontakt med en av de större aktörerna pekas på en kostnad om cirka 2 600 kronor per hektar vid fullgod föryngring om 2 200 plantor per hektar.

Avslutningsvis. Det må vara skribentens uppfattning att de flesta mindre skogsägare är missnöjda med älgen. Emellertid visar attitydstudier från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, att det är en högre andel skogsägare som vill ha mer älg än de som vill ha färre, även om den största gruppen anser att det är lagom.

Anders Nilsson
Riksjaktvårdskonsulent Svenska Jägareförbundet