När jag växte upp jagade min morfar med hundar utan pejl. Han hade ingen gps och ingen skärm att titta på. Det innebar att han var tvungen att kunna marken, vinden, hundarna och viltet på riktigt. Kunskapen satt inte i utrustningen, utan i människorna.

Inför jakterna samlades man ofta kvällen innan. Vindriktning, väder, passplaceringar, drev och tänkbara flyktvägar diskuterades noggrant. Man försökte förstå hur viltet skulle röra sig utifrån de förhållanden som rådde just då. Om vinden ändrades fick planen ändras.

I bakgrunden

I dag upplever jag ibland att den typen av resonemang har hamnat i bakgrunden. Det finns en tendens att luta sig mot hur det brukar vara.

Resonemang som ”de har alltid kommit där” ändras inte om vinden ligger fel, skogen har förändrats, en ny väg har anlagts eller om en avverkning har öppnat marken.

Viltet bryr sig inte om hur det såg ut för fem eller tio år sedan. Det anpassar sig efter verkligheten här och nu.

Tappat något?

Jag är inte emot teknisk utveckling. Pejlar, kartprogram och annan modern utrustning har gjort jakten både säkrare och i många fall bättre. Men ibland undrar jag om vi samtidigt har tappat något.

Blir vi bättre jägare av att veta exakt var hunden befinner sig, eller blir vi sämre på att förstå varför den är där?

Blir vi bättre jaktledare av mer teknik, eller har vi slutat ställa de frågor som tidigare var självklara om vind, terräng och viltets beteende?

Bättre eller sämre

Jag påstår inte att allt var bättre förr. Men jag minns en tid då planering, disciplin och förståelse för markerna stod i centrum. Det fanns en ödmjukhet inför att jakten aldrig är densamma från dag till dag.

Kanske är det bara en jägares funderingar. Men ibland får jag känslan av att vi tittar mer på skärmar än på skogen omkring oss.

Och då är frågan värd att ställa:

Har vi blivit bättre jägare – eller bara bättre utrustade?

En jägare som tror att vinden betyder något