Västmanland och Örebro har under lång tid fått bära en oproportionerligt stor del av vargbördan. Minst 28 revir. Revir efter revir etableras, samtidigt som konsekvenserna för jägare, hundägare, djurhållare och friluftsliv ofta viftas bort som känslomässiga invändningar från människor som påstås vara “emot naturen”.

Men det är inte naturen som kritiseras. Det är politiken.

Möts av statistik

Naturvårdsverket och länsstyrelserna talar gärna om förvaltning, balans och vetenskap. Ändå framstår resultatet som allt annat än balanserat.

När människor gång på gång berättar om rivna hundar, minskade möjligheter till jakt och en växande känsla av otrygghet möts de ofta av statistik, rapporter och byråkratiska formuleringar.

Det skapar en känsla av att myndigheterna inte förvaltar rovdjurspolitiken. De testar i stället dess gränser.

Många frågor

Hur många revir kan pressas in i ett område innan acceptansen kollapsar?

Hur många konflikter kan uppstå innan beslutsfattarna inser att lokal förankring inte är ett hinder utan en förutsättning?

Hur länge ska de som lever med konsekvenserna få höra att deras erfarenheter väger lättare än skrivbordsmodeller och nationella mål?

Växande misstro

Det mest provocerande är kanske inte vargen i sig, utan avståndet mellan besluten och dem som berörs av dem.

För den som bor mitt i ett vargrevir är rovdjurspolitiken inte en akademisk diskussion. Den är en del av vardagen.

Om myndigheterna vill bevara förtroendet för naturvården måste de inse att människor också är en del av ekosystemet. En politik som konsekvent ignorerar lokala erfarenheter riskerar att skapa något betydligt farligare än en vargstam: en växande misstro mot hela samhällskontraktet.

Och när den misstron väl fått fäste spelar det ingen roll hur många rapporter som produceras. Då har experimentet redan gått över styr.

Lennart Skansfors