På Svenskjakt.se läser jag om Dalarnas svara hål och blir beklämd över att det inte inventeras. Genom att fastställa hur stor vargstammen egentligen är ökar möjligheten att vi får jakt.

Det är tråkigt när en jakträttsinnehavare får sina marker nerskräpade. Vi är tacksamma för att jägare tar sig tid att plocka upp för att värna om djur och natur.

Riksdagsledamoten Rebecka Le Moine (MP) har fel och juridiken har rätt. Bidraget Svenska Jägareförbundet får från staten behöver inte upphandlas, lika lite som övriga bidrag som utgår till civilsamhället.

I motsats till miljöpartistiska riksdagsledamoten Rebecka Le Moine anser jag det är viktigt att veta hur många som aktivt stödjer en förening och den linje den driver. Om inte annat så för trovärdighetens skull.

Med viss bestörtning och tungt hjärta har jag de senaste två veckorna följt debatten avseende Jägareförbundets remissvar på jakttider i allehanda medier. På själva sakfrågan följde en diskussion om demokrati. Hur kan det vara farligt att diskutera demokratin i vårt förbund?

Ge jakten den status den förtjänar och spring inte försvinnande små partiers ärenden. Regeringen och Naturvårdsverket måste ta ansvar, och sluta låta sig ledas av lobbyister och tyckanden på twitter.

Att en tallplanta som utsätts för stress betas av vilt är inte märkligt alls. Det är så evolutionen fungerar.

I debattartikeln Vilken allmännytta gör Miljöpartiet för sina skattepengar, jämför Anders Lindell Svenska Jägareförbundets bidrag med partistödet till Miljöpartiet. Han verkar förespråka en jaktdiktatur, skriver Rebecka Le Moine, riksdagsledamot för MP i en replik.

Att det förekommer en diskussion kring jakttiden för rådjur är bra och nyttigt för Svenska Jägareförbundet. Att denna debatt förs i förbundets kanaler är ett viktigt inslag i medlemsdemokratin och den öppenhet som ska prägla förbundet. Men när en del debattörer ifrågasätter demokratin i förbundet blir debatten fylld av djupt allvar, skriver Jägareförbundets ordförande Torbjörn Larsson.

Inte bara viltet orsakar skogsbruket förluster. Inventeringar i norra Sverige visar att en stor andel yngre tall också är angripna av till exempel svamp och insekter, så kallade multiskador. Dessa problem kan minska om skogen brukas på naturens villkor.

Länsstyrelsen i Västerbotten har inför årets lodjursjakt beslutat om regeländringar som skapar gråzoner, och som misstänkliggör den jägarkår som hjälpt till med inventeringen. Beslutet är olyckligt på flera sätt, skriver Torbjörn Lövbom.

Jag undrar hur miljöaktivister och kärnkraftsmotståndare tänker. Tydligen ska viltstammarna tas ner för den gröna omställningen för klimatet. Vargar, sälar och skarvar är det enda som är heligt.

Sveaskog är inte längre ett statligt bolag. Det har förvandlats till ett skogsskövlingsföretag som styrs av skogsindustrin.

Jag har följt inlägg och tongångar i olika media och i medlemsleden och klart är att de flesta är mycket upprörda över förslagen om ökade jakttider på viltet.

När vårt eget skogsbolag, statliga Sveaskog, måste avliva dräktiga älgkor från helikopter för att vi i Sverige ska komma ifrån vårt fossilberoende blir man bekymrad över företagets argumentation.

I Danmark har man jagat råbock om våren under en längre tid, med en katastrofalt dålig bockkvalitet som resultat. Är det så vi vill ha det, frågar Magnus Johansson när debatten om Jägareförbundets förslag nu rullar vidare.

Som medlem i både Svenska Jägareförbundet och Naturskyddsföreningen får jag en rätt dålig smak i munnen av inlägget om att ekorrjakt är en bra introduktion för unga jägare.

Samtidigt som riksdagsledamoten Rebecka Le Moine (MP) angriper de båda jägareförbunden för att de får medel ur viltvårdsfonden som jägarna finansierar, får hennes eget parti miljonbelopp direkt ur statskassan. Vilken allmännytta utför Miljöpartiets medlemmar för dessa skattepengar?

Stora klövviltstammar som äter upp skog för långt över 7 miljarder per år hindrar den omställning som Sverige behöver göra för att nå ett fossilfritt och klimatanpassat samhälle. Det skriver Sveaskog i en replik på Jägareförbundet Västerbottens debattartikel ”Sveaskog behöver tänka om”.