I etikdebattens spår finns i dag en fråga som jag känner är nödvändig att ta upp. Jag har med åren som gått efter att vildsvinen etablerat sig på allvar, bekymrat kunna konstatera att den ohämmade utfodringen med otvättade sockerbetor i skog och mark verkar fortsätta och i vissa områden till och med öka.

Den snabbt genomförda vargjakten och rapporterna om hur många vargar det finns borde stämma till eftertanke hos de välutbildade människor som hävdar att vargen är utrotningshotad.

Jag har för avsikt att överlåta tre jaktvapen till min son, men att samförvara dessa hos i mitt säkerhetsskåp. Men det ger inte polisens handläggare tillstånd till.

När jag läser Helene Tivemarks debattartikel på svenskjakt.se om dåliga eftersök blir jag osäker. Beskriver hon något som hänt, eller vill hon bara göra sig intressant.

Vi måste bli bättre på att försvara oss mot den nya gerillarörelsen som håller på att etablera sig i Sverige, och som slår hårt mot jakten. Vi jägare måste bemöta detta nya fenomen samt agera genom att bjuda in skolklasser, besöka skolor och synas offentligt på många olika sätt.

Drevern hade gått fantastiskt bra hela förmiddagen, med klara skall och inte alltför långväga drev. Och strax före lunch small det. Men det så kallade eftersöket, ja det lämnade mycket att önska.

Just nu jublar brukarna över att jaktstoppet är hävt. Just nu gråter varglobbyn. Det finns mycket att gråta över. Framför allt den väg som miljörörelsen tagit. En väg som synes stå över demokratin.


I slutet av förra veckan gjorde jag ett debattinlägg om den stoppade vargjakten. Det visade sig snart att det inte var något som EU skulle lägga sig i.

Så verkar det äntligen som att förvaltningen av vargarna i Sverige får komma igång efter ett antal sorger och besvär. Det måste kännas bra för dem som berörs av den snabbt och utan kontroll växande vargstammen.
Kanske kan acceptansen för våra rovdjur öka något då de nu får förvaltas som annat vilt.

Det bästa jägarna kan göra är att sluta delta i den här cirkusen. Nu är det så mycket varg i skogarna så det spelar ingen som helst roll om det skjuts några stycken här och där.

Alla intresserade av hur det går med jakten på varg har vid det här laget konstaterat att det är andra än jägarna och glesbygdsboende som bestämmer.
 Jag hävdar att vi har både rättighet och skyldighet att förvalta vårt närområde.

Jag hoppas att alla jägare i Värmland, Dalarna och Örebro län tar upp knytnäven ur fickan och agerar. Vi måste visa vårt enorma missnöje kring myndigheternas hantering av viltförvaltningen och vargjakten.

Vargstammen har enligt alla instanser i Sverige uppnått gynnsam bevarandestatus. Att påstå att vargstammen skulle ta skada av den begränsade licensjakten som beslutats om är felaktigt. Det är inte förvaltningsdomstolens sak att fälla avgörandet i en sådan fråga.

Mikael Wiehe frågade redan 1972 vem i världen man kan lita på. Frågan är i alla högsta grad aktuell även idag. De senaste turerna angående vargjakten är ett tydligt bevis för det.

Eftersom jägarna inte ges tillfälle att uppfylla det allmänna uppdraget vad gäller varg är det enda raka att säga upp det.

Förutom alla byråkratiska EU-turer runt vargjakt, tycks påståendet om vargens inavel vara ett stort hinder för en klok förvaltning. Har några sådana defekter konstaterats på hittills skjutna vargar?

Svensk Jakts chefredaktör Martin Källberg skriver i en krönika att det inte längre duger att knyta näven i fickan och gnälla på att andra inte gör något.
Så sant!

Vad händer med människor som känner att ingen lyssnar på dem, människor som känner att myndigheter, medmänniskor och samhället i stort skiter i deras situation? I deras liv? Jag tror inte att det händer något bra.

Vi har, utan att veta om det, fått en ny regering i Sverige. Det är en hemlig regering. Den är inte folkvald, ingen tycks riktigt veta vilka som ingår eller när den blev till. Den nya regeringens namn? Förvaltningsrätten!