Medan de juridiska kvarnarna mal i regeringskansliet kring användandet av viltkameror, rusar verkligheten vidare. 
Användningen lär i praktiken redan nu vara omöjlig att reglera. Redan i dag sitter nämligen viltkameror uppe i snart nog nästan varje jaktområde inom vildsvinens utbredningsområde här i Mälarregionen.
Förutom ett antal egna viltkameror som länsstyrelsen placerat ut för rovviltövervakning har länsstyrelsen i Uppsala län inte över huvud taget beviljat några tillstånd för viltkameror.
Däremot verkar försäljningen av kameror knappast ha mattats, utan efterfrågan är alltjämt mycket stor. Nya leveranser duggar oförtrutet in till de olika återförsäljarna. 
En omfattande och helt ogenerad försäljning sker i dag av viltkameror där det hetaste är kameror som skickar bilder direkt till mobiltelefonen. 

Starkt tryck 
Att det finns ett starkt tryck både från jägare och från markägare på att göra det lagligt att använda åtelkameror som ett verktyg bland andra, fastslogs redan i Jaktlagsutredningens delbetänkande. 
Likaså att det finns starka skäl för att förenkla lagstiftningen för kameraövervakning för åtelplatser för vildsvin, om det kan ske med hänsyn till integritetsriskerna. 
Det senare får nog anses som ett ytterst överdrivet orosmoln. Dessutom helt överspelat med alla de kameror som redan i dag skickar bilder direkt till mobiltelefoner.
Det är dags att se verkligheten som den är och tillåta övervakning av vildsvin med åtelkamera utan individuell tillståndsprövning från länsstyrelsen. Det borde istället vara tillräckligt med anmälan. 

Behovet ska styra
När det gäller förutsättningarna för användningen måste det i första hand vara behovet av att kunna förvalta vildsvinsstammen som ska avgöra. Regler kring användningen måste vara både realistiska och tydliga och inte minst användarvänliga.
Fasta klockslag för användning och exakta övervakningsytor och kamerahöjd ser kanske bra ut i föreskriftstext, men vem kontrollerar och beivrar eventuella överträdelser?
Det gäller att ha förståelse för att övervakningsytan är beroende av ljusförhållandet och att detta varierar både geografiskt och över året. 
Låg placering under en meter riskerar vidare demolering till följd av närgångna grisar. 
Avsaknad av integritetsskyddande teknik borde inte få hindra omedelbara lättnader i användningen av åtekameror. Att man manuellt måste ta bort bilder med människor i efterhand förefaller onödigt att ens påpeka.
Det är hög tid att lätta på användningen av åtelkameror genom att montera ner alla onödiga hinder, såväl juridiska som ekonomiska.

Torsten Nilsson
Jägareförbundet Uppsala län