I debattartikeln ”Det finns ju ändå inget älgkött i butiken” beklagar sig Per Stenquist över att han inte får tag i viltkött. Tråkigt att du inte haft tillgång till viltkött under ditt liv. Själv äter jag nästan bara vilt när det kommer till rött kött. Och ja, jag jagar själv.

Nu har landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) förstått att det kokar i glesbygden och därför vill han inte svara på frågor angående vargen och än mindre lösa problemen. Taktiken nu är att vänta med att svara i flera månader tills ilskan har lagt sig, och sedan händer inget förrän det sker samma sak nästa år.

Jag läser i debattartikeln ”Ett slöseri med det bästa köttet” på svenskjakt.se att vi bjuder bort älgkött till vargen när det efterfrågas i butiker. Vilket älgkött, undrar jag.

Ibland blir jag så trött att tårarna kommer. Jag är rädd att tappa fokus, känner sorg över djur som dödats. Men mest över att vi förlorat livet vi en gång hade. Det liv som vi nu för en förtvivlad kamp för att få tillbaka. Mot vargvärnarna, mot domstolarna, mot den förda politiken.

Gunnarskogs Socialdemokratiska förening har som många andra med stigande förundring tagit del av den byråkratiska karusellen runt årets vargjakt. Vi anser inte att beslut om vargjakt ska kunna överklagas till domstol.

Ingenting förvånar längre. Vargstammen tillåts öka med oförminskad styrka i den del av landet där överkoncentrationen är som starkast. De socioekonomiska effekterna anses inte kunna bevisas.

Tänk så idiotiskt det kan vara: Vi importerar från bland annat Europa kött av dålig kvalitet som är genmanipulerat, med mera, samtidigt som vi ”bjuder” bort det bästa kött vi har till vargen.

Den urgamla uppfattningen ”Land skall med lag byggas” har sitt ursprung i våra äldsta landskapslagar. Karl XV gjorde detta till sitt valspråk. Idag har det mist sin innebörd.

Jag lider med er jägare, boskapsägare och alla andra som drabbas av vargen i Värmland, Örebro och andra vargtäta områden. Som bosatt i Norrbottens inland är jag själv inte utsatt. Jag kan bara ana hur ni känner er – uppgivna, besvikna, förbannade…

Den jägargrupp som ökat mest de senaste åren är yngre jägare, under 30 år. Trots detta utgör vi knappt tio procent av jägarkåren.

Jag har länge funderat på detta med den personliga integriteten och kameror, typ åtelkameror.

Jag har blivit övertygad om att vi inte ska ha förvaltningsjakt enligt nuvarande modell i vargbältet. De små luckor i vargbältet som uppstår vid den mycket begränsade jakt som varit på tapeten i några år, genast fylls av ungvargar som bildar nya familjegrupper.

Med förundran ser man återigen exempel på hur beslut, tagna av de folkvalda i regering och riksdag, kan saboteras av en liten grupp förvirrade storstadsbor som anse sig kunna stå över demokratiska beslut.

Jag blir ledsen då det åter igen visar sig att vi svenskar inte klarar av att hantera frågor som rör naturen och förvaltningen av den. När myndigheter, långt från dem som förstår hur saker och ting hänger samman, ska bestämma så blir det fel. Ta älgstammens explosion i början på 1980 som exempel, vad kostade det?

Jag skulle vilja veta hur förbud mot halvautomatiska jaktvapen med fyrskottsmagasin kan förhindra attentat med helautomatiska militära vapen, från svarta marknaden, med 30-skottsmagasin? På vilket sätt skulle det göra någon som helst skillnad?

Jägareförbundet med flera stångar pannan blodig för jakt på 50 vargar per år, vilket är långt under vad som behövs med en årlig tillväxt på 150–200 djur. Jag jagar i ett område I Mellansverige där tilldelningen är nere i mindre än en älg per 1.000 hektar.

Den nya älgförvaltningen från 2012 syftade till vård av älgstammen med licensjakt på stora och stabila licensområden. Som jag ser det har pottälgmodellen frångått älgförvaltningens grunder.

Vi har kommit långt i säker hanteringen av vapen genom jägarexamen och årligen återkommande krav på träning för att upprätthålla våra färdigheter för att få jaga. Men fortfarande har de flesta icke jägare, det vill säga allmänheten, väldigt liten förståelse för jägarens intressen. 

Det är bra att Jens Nilsson och de svenska socialdemokraterna efter massiva påtryckningar från jägare och sportskyttar verkar ha gjort helt om vad gäller EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv, enligt debattartikel på svenskjakt.se. Men att de skyller sina piruetter kring de nya vapenreglerna på tjänstemän är bara patetiskt.