I senaste numret av Svensk Jakt ställs frågan om jägarnas bilder är ett hot mot jakten. Personligen anser jag att den typen av resonemang, ej bilderna i sig, är ett större hot.

Det är svårt att tänka sig ett bättre integrationsarbete än Svenska Jägareförbundets initiativ med friluftsdagar för unga flyktingar. Här raseras flera rasistiska myter i en handvändning, skriver författaren Maria Küchen.

Jag har med intresse följt den ökande dialogen, hur en del av oss jägare väljer att beskriva sina egna jaktupplevelser inte minst för den stora allmänheten. Det är hög tid att jägarkåren rannsakar sig själva i det avseendet.

Jag har vid tidigare tillfällen försökt få ordföranden Johanna Sandahl att förklara vilken rovdjurspolitik Naturskyddsföreningen driver efter ordförandeskiftet. Efter att ha läst hennes inlägg i en av rikstidningarna förstår jag varför jag inte fått något svar.

Nuvarande system för småviltjakt på statens marker i fjällänen ställer till stora problem för jägare som är bosatta i Sverige. Men de är inte de enda som drabbas. Länsstyrelsens hantering är också anledningen till tjuvjakt på marker som ägs av privatpersoner.

Jag kan bara konstatera, det kommer inte bli någon lättnad i rovdjurstrycket, inte heller detta år. Jag undrar vad som ska till, egentligen. Jag undrar om våra myndigheter vet vilken draksådd de skapar, vilka långtgående konsekvenser detta kommer föra med sig för främst vargen.

Sverige ska ha 270 vargar för att uppehålla en gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverkets rovdjursexperter säger att vi nu har omkring 350 vargar, jag bedömer att vi har minst 500.

Riksdagen slog i Rovdjurspropositionen fast att Sverige ska ha en stor och livskraftig vargstam. Detta utan en konsekvensanalys hur det drabbar människor, övriga viltstammar, tamdjursuppfödning och jakt. Beslutet är taget enbart utifrån vargens perspektiv och för att ligga inom ramarna för EU:s Art- och habitatdirektiv.

Sverigedemokraterna har nått slutsatsen att en lokalt förankrad viltvårdsmyndighet bör ta över Naturvårdsverkets ansvar för jaktfrågorna. Bland annat mot bakgrund av att det i länen med hög koncentration av rovdjur finns en enorm frustration över det man upplever som oförståelse, arrogans och maktfullkomlighet från Naturvårdsverkets sida.

I ett öppet brev till Västra Götalands riksdagsledamöter skriver företrädare för en lång rad jakthundklubbar och tamdjursföreningar att de är djupt oroliga för landsbygdens utveckling på grund av vargförekomsten.

Nu bubblar det lite här och där när det gäller vargjakten. Varglobbyn med vice statsministern i spetsen sprider information av tveksam kvalitet i syfte att stoppa riksdagsbeslutet om en hållbar rovdjurspolitik.

I samband med att vi har premiär för våra tv-program i serien Jaktlust brukar det alltid dyka upp inlägg och mejl med budskapen: Tycker inte om jakt där man dödar djur, ni frossar i död, varför handlar ni inte köttet i affären, och så vidare. I regel är de anonyma och undertecknade av signaturer av typen ”Djurvän”.

Riksdagen fattade i december 2013 det beslut som syftade till att utveckla regionaliseringen av rovdjursförvaltningen. Delegering nedåt och beslutsfattande närmare människorna som bor och lever i verkligheten är nödvändigt för att nå acceptans för besluten. Men Naturvårdsverkets regionala delegering har kommit på skam.

Jag vet inte i vilken gång i ordningen det nu varit vargdebatt i tv (SvT Debatt).
Resultatet av förra veckans sändning blev lika meningslös som vanligt. Jag fick själv förfrågan att medverka och jag hade säkert dykt upp om jag inte haft annat för mig.

Människan är ett rovdjur, och som sådant har hon jagat och livnärt sig på sina byten, allt sedan hon lärde sig att slå ihjäl andra levande varelser. Genom årtusenden har vi tillägnat oss en mera ”human” syn på jakten. Idag måste vi anpassa våra rovdjursinstinkter till de lagar och regler som gäller för var, när och hur vi får döda och tillvarata ett jaktbyte.

Regering och riksdag har beslutat att förvaltningen av varg ska regionaliseras. Länsstyrelserna har tagit fram planer på hur många revir och föryngringar som ska finnas i länen. Men Naturvårdsverket vet som vanligt bäst och tar beslut utan hänsyn till de som närmast berörs.

I ett svar på Magnus Erikssons insändare i Svensk Jakt och på svenskjakt.se skriver miljöpartisten Per Gahrton att hans parti älskar gröna jägare. I en replik ställer sig Magnus Eriksson tvivlande till den saken.

I sitt svar på en debattartikel i Svensk Jakt nr 11 och på svenskjakt.se skriven av Magnus Eriksson ger Per Gahrton ett svar som ligger mycket långt ifrån hur Miljöpartiet i verkligheten hanterar jaktliga frågor.

I en insändare (på svenskjakt.se och i Svensk Jakt nr 11/2014) undrar Magnus Eriksson: ”Varför hatar MP mig?”. Han anger inte ett enda konkret bevis varför Miljöpartiet skulle hata jägare.