Det finns tydligen bara en inlärd ramsa av självklarheter och svammel blandat med floskler när en rovdjursaktivist ska försvara sin myndighet. Varför följer inte Naturvårdsverket riksdagens beslut.

Som Karl Hedin skriver i sin debattartikel obstruerar myndigheterna mot regeringens beslut. Detta beror på att de flesta myndighetschefer röstar med den rödgröna röran och därför motarbetar de regeringen på alla tänkbara sätt.

Jägarna är de som håller fingret på avtryckaren och kan välja om de ska skjuta eller inte.

Numera är det mer regel än undantag med annonser, både i press och på internet, som innehåller det som ser ut som maskingevär ämnade för jakt. Vad har hänt? Sedan när är det jaktmässigt att ha militär utrustning med sig i skogen? 

Det finns inte något viktigare för mig och den myndighet jag företräder än att leva upp till demokratins grundprinciper. I de principerna ligger att vi ska genomföra regeringens beslutade politik inom ramen för lagen. Myndigheter i Sverige är därför självständiga utifrån hur regeringens uppdrag ska genomföras, där vi bidrar med vår expertis på området, skriver Naturvårdsverkets generaldirektör Björn Risinger. 

På 1980-talet sköt vi som mest 160 älgar i vårt jaktvårdsområde. Nu finns det i stort sett inga älgar kvar.

Att ignorera demokratiska beslut är ett allvarligt hot mot vårt samhällssystem. Det är av yttersta vikt att vi höjer kraven på våra folkvalda och myndighetsledare, då de trots allt har fått sitt mandat från folket och måste förtjäna vårt förtroende.

Myndigheter som har ansvar för vargförvaltningen ska inte ha rätt att gå emot regerings- och riksdagsbeslut. Något som förekommer.

Det är dags att ånyo ta upp en viktig aspekt avseende beslutet om vinterns jakt på 36 vargar. Nämligen de beslutande myndigheternas totala nonchalans inför vårt grundlagsbefästa styrsystem, benämnt demokrati.

Så kom då beskedet från berörda länsstyrelser om vinterns licensjakt på varg – 36 vargar! Den svenska populationen av varg ligger runt 400 individer och riksdagsbeslutet från 2013 stipulerar intervallet 170 till 270 vargar. För oss sverigedemokrater är det uppenbart att ansvariga myndigheter med alla till buds stående medel obstruerar demokratiskt fattade beslut. Den ordningen kan inte få fortsätta.

För att stoppa maktmissbruket och rädda älgstammen måste jägare och skogsägare använda det enda medlet vi har. Sälj inte er skog till Holmen, och berätta för dem varför ni inte gör det.

Länsstyrelsernas beslut om vargjakt är en kalldusch för alla de som jagar, de som driver näringar i landsbygd och för de som bor på en vargtät landsbygd. Hoppet som tänts släcktes med ett penndrag. Till glädje för några få, till ilska och uppgivenhet för så många fler.

Länsstyrelsen har beslutat om licensjakt i ett revir inom Södermanlands gränser. Detta infriar senaste tidens förväntningar och de förhoppningar vi många år haft blir nu verklighet. 

Antalet vargar har ökat explosionsartat i nästan hela Skaraborg. I området finns sex–sju vargrevir och strövargar etablerade. Totalt kan det finnas 60–80 vargar på en ganska liten yta i Skaraborg. Den beslutade vargjakten är helt otillräcklig.

Är Naturskyddsföreningen, efter att vargstammen i Europa har ökat från nästan 0 till uppemot 20.000 individer, beredd att låta människor som bär bördan av en snabbt ökande vargstam äntligen få möjligheten att påverka sin situation? Uppenbarligen inte. I stället förvränger man fakta för att behålla sin kassako.

Jag är en jägare och skogsägare från södra Sverige som åker upp till Norrland och jagar älg varje år. Det är väldigt tråkigt att både se och höra hur älgstammen har minskat så kraftigt i hela Sverige.

Jag har nu läst två debattinlägg om deltagande i sökandet av döda vildsvin av oss som inte är aktiva jägare. Båda inläggen insinuerar att bara aktiva jägare är beredda att ställa upp i de stora insatser som troligen behövs under lång tid framöver. Alla krafter behövs men än finns nog inte organisationen för en större mobilisering. 

I dag kan man fråga sig om de extrema djurrättsaktivisterna nu visar sin rätta sida. När det väl gäller nödläge för vilda djur hörs inte ett ord från aktivisterna eller deras föreningar.

Nu har jag varit med ett helt varv i älgförvaltningen under en jaktperiod om 60 år, och sett både uppgången och älgstammens nedgång och fall. Jag förundras över de tveksamma metoder som används för att bestämma stammens storlek och sammansättning.