Torbjörn Nilsson på Svenska Rovdjursföreningen, SRF, är skeptisk mot den forskning som bedrivits på Sveriges lantbruksuniversitet om illegal jakt, som man menar ursäktar företeelsen. Men för att få bukt med den illegala jakten måste vi undersöka vad som ligger bakom den.

I en krönika som publicerats på svenskjakt.se undrade reportern Olle Olsson varför Svenska Rovdjursföreningen valt att inte delta i ett symposium om illegal jakt i förra veckan. Vi var inte med därför att symposiet kunde bli ett PR-jippo för illegal jakt.

UPPDATERAD TEXT Med anledning av en krönika publicerad av Svensk Jakt den 4 december svarar Världsnaturfonden WWF – och får svar direkt av Svensk Jakts Olle Olsson. Inlägget har även uppdaterats med ett inspel från SLU:s Hans Peter Hansen.

UPPDATERAD TEXT Varför bryr sig inte Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden om illegal jakt på varg? Den frågan ställer jag efter att organisationerna inte dykt upp vid ett symposium som syftade till att bekämpa den illegala jakten.

Jordbruksverkets Niclas Purfürst menar att Svensk Jakt vilseleder jägarkåren. Han får svar direkt av reporter Bernt Karlsson.

Efter fackeltåget 12 november finns vissa saker som snurrar i mitt huvud.
Hur lat är egentligen svensken? Är verkligen tv-soffan så inbjudande mjuk, eller är folk bara rädda för att säga vad de tycker om vargen?

Det är vår demokratiska rättighet att överklaga vargjakten, skriar vargvärnarna frenetiskt. Visst är det sant att det finns en viss rätt att överklaga beslut i en demokrati, men samtidigt finns det inget krav på att det ska göras, vilket värnarkåren tycks ha fått om bakfoten.

Djursjukhus har köpts upp, det ena efter det andra, av två stora koncerner. Evidensia och Anicura. Djurägare protesterar mot priserna på vården, allt mer högljutt i takt med prishöjningarna, och upplever att djur behandlas i onödan.

Jag ser på Naturskyddsföreningens Facebooksida att Johanna Sandahl, Carolina Klüft och resten av föreningens styrelse önskar avliva nio myter om varg när de hälsar på släkten på landsbygden.

Nya krumbukter i juridikträsket runt vargförvaltningen kan skönjas bakom beslutet att inte tillstyrka skyddsjakt på vargar inom Blybergsreviret i Gävleborg. Där har tre jakthundar dödats under ett knappt år och dessutom har en hund försvarats under en pågående vargattack med stöd av paragraf 28 i jaktförordningen.

Jakten på de legala vapnen som aldrig har använts i brottsliga sammanhang fortsätter och jag som laglig vapenägare ska anses skyldig tills motsatsen bevisats. När jag tog jägarexamen var det tvärtom.

Vi har sett det många gånger förut, bland annat ifråga om vargjakten, hur enskilda tjänstemän och byråkrater inom statsförvaltningen obstruerat mot politiska beslut som inte följt den väg de själva stakat ut.

Det främsta argumentet som används av de som vill att vi ska ha frilevande varg är att vi genom att återintroducera varg hjälper till med att rädda en utrotningshotad djurart. Men vargen är mycket långt ifrån att hotas av utrotning.

EU:s förslag till ett nytt vapendirektiv är ett lysande exempel på symbolpolitik, som endast slår mot de laglydiga vapenägarna, sportskyttar såväl som jägare.

Först Brexit.
Sedan Trump.
2016 blev året när de bortglömda och föraktade reste sig i protest. När den förbisedda landsbygden gav fingret till storstadens etablissemang.

Carl-Gustaf Thulin pläderar i debattartikeln Jaga hjortdjur efter brunsten för att jakttiderna för hjortdjur bör flyttas till efter brunsten. Han framför i artikeln några mycket märkliga argument.

Förvaltning är enligt Nationalencyklopedin ”att sköta eller administrera något för någon annans räkning”. Vi förvaltar eller sköter älgstammen på uppdrag av våra beslutsfattare, således efter ett beslut taget i riksdagen. Rent demokratiskt, något vi som majoriteten själva indirekt valt.

Vilka är skyddade från en olycka? Kanske våra folkvalda politiker eller stålmännen på gatan. Vi jägare måste tillsammans arbeta för att underlätta för rörelsehindrade jägare att få tillgång till jakt.

I våras försattes Småländska Vapen i konkurs efter att ha varit verksam i över 90 år. Polisens brister i licenshanteringen angavs vara främsta orsaken.