Försäkringsbolaget Agria har dragit sig ur som sponsor för Räv-SM på Gotland efter påtryckningar från den extrema organisationen Djurens Rätt. Det är hög tid att vi sluter oss samman i jägarleden.

Jag har varit nöjd med försäkringsbolaget Agria, till och med mycket nöjd. Men företagets beslut att dra sig ur som sponsor av Räv-SM gör mig mycket besviken.

Som djurägare och veterinär protesterar jag mot att Agria tagit intryck av Djurens rätts protester mot Räv-SM för stövare. Djurrättsaktivisternas argumentering har är ju inget med verkligheten att göra.

Fia i Dalarna har i insändaren Vi jägare måste vara seriösa om varg rätt i att under normala betingelser, så är inte vargen farlig för oss människor. Men hon kanske ska se lite djupare på saken.

Jämförelsen mellan antalet sökande till jaktlag och antalet lediga platser talar sitt tydliga språk: det finns fler jägare än det finns platser i lagen. Men det finns också jägare med sviktande intresse som skulle kunna lämna över sina platser till de som ingen jaktmark har.

Jag skriver angående Anne-Christine Engdahls insändare Varför är vargen farligare i stan?. Engdahl är tydligen väldigt dåligt informerad i detta fall. Vargar utgör ingen större direkt fara för människor.

Jag läste just en artikel om att en varg varit synlig inne Linköping och polisen har varit i kontakt med länsstyrelsen angående skyddsjakt. Varför är vargen farligare för människor i staden än den är för oss på landsbygden?

I trakten av Hyltebruk, Kinnared, Landeryd, och dess närområden i Halland sker många olyckor med rådjur. Spelar den ökande lodjursstammen en roll i sammanhanget?

Generellt är älgstammen på väldigt många områden en katastrof, både kvantitativt och kvalitativt. För att komma tillrätta med det krävs att myndigheterna reglerar jakten.

Jag förstår verkligen inte vad magasinbegränsning ska vara bra för. Vare sig om vapnet är tänkt för jakt eller sportskytte ser jag ingen anledning som helst att plugga det.

Jag har jagat i mer än 50 år, och blir förvånad när jag hör på Radio Halland att polisen uppger att viltolyckorna ökar på grund av att det finns mer vilt. Men det finns annat som påverkar detta.

Från de styrande inom Svenska Jägareförbundet brukar man så fort rovdjuren kommer upp hänvisa till policyn och handlingsplanerna. Det är de som gäller. Det är därför med stor förvåning jag läser på hemsidan att förbundets ordförande Björn Sprängare uttalar att de stora rovdjuren, inklusive vargen, är en del av Sveriges fauna.

Svenska lagstiftares och myndigheters inställning till legalt vapeninnehav är för mig fullständigt obegripligt. Till exempel är det mycket svårt att förstå vad den övre gränsen på sex vapen ska vara bra för.

Ska vi lämna fältet öppet för jaktmotståndarna inom naturskyddsföreningen och andra intresseorganisationer med jaktfientliga åsikter?

I artikeln Märkliga argument mot jakt på hjortdjur kritiserar Sören Larsson viltforskaren Carl-Gustaf Thulin som hävdar att talet om att hjortdjuren är ett hot mot den biologiska mångfalden är felaktigt. Thulin anför att hoten mot mångfalden i första hand kommer från ett allt mer rationaliserat skogsbruk och konventionellt jordbruk. För alla som satt sig in i mångfaldsproblematiken är denna åsikt helt korrekt.

Till att börja med vill jag tacka dig för det arbete du som ordförande lagt ner för Jägareförbundet. Dina uttalanden i vargfrågan har alltid varit kloka och nyanserade.

Landsbygdens gröna näringar behöver stärkas och naturbruksgymnasierna är en del av detta. Naturturismen är en bransch som växer och som är viktig för hela Sverige. För att besöksnäringen ska kunna fortsätta utvecklas behöver vi ha utbildningar som möter behoven av kompetens på rätt sätt.

Där jag bor och jagar i norra Västerbotten har vi tre månaders jakt på råbock innan övriga rådjur blir lovliga. Jag kan inte förstå hur detta kan anses vara en uthålligt bra förvaltning av vårt lilla högvilt, och undrar hur Jägareförbundet ser på jakttiderna för rådjur.

Vargjakten startar som planerat. Men de 24 vargar som jakten omfattar är alldeles för få. Tyvärr kan eller vill inte de som befinner sig i bevarandeorganisationer förstå detta. Förhoppningsvis blir beslutet i Högsta förvaltningsdomstolen prejudicerande och att värnarsidan kommer till insikt.