
En papperslapp är allt som Naturvårdsverket skickar till jägare som vill ha fysiska jaktkort. Det är för dåligt, skriver debattören. Foto: Privat
Att lösa sitt jaktkort, det vill säga att betala den obligatoriska statliga viltvårdsavgiften, var i varje fall tidigare en hederssak för jägare. Det gav dåligt anseende att inte ha gjort rätt för sig.
Efter att ha jägaren betalat sin avgift skickade Naturvårdsverket ett fint laminerat jaktkort, väl anpassat att stoppa i något av plånbokens kreditkortsfack, eller i den särskilda dokumentsamlare som många jägare har för medlemskort, jägarexamensbevis, vapenlicenser och jaktkort. Enkel att ta med, ordning och reda, allt samlat på samma ställe.
Jag betalade i god tid min viltvårdsavgift och laddade hem ett digitalt jaktkort. Men eftersom jag är gammal i gården och inte alltid litar på den nya tekniken vill jag också ha ett fysiskt kort, så rutan ”Beställ ett jaktkort via posten” klickades i på Naturvårdsverkets webbsida.
Det gick några veckor, sedan kom jaktkortet i brevlådan. Jaktkort och jaktkort, förresten, en tryckt papperslapp är en bättre beskrivning. Inget som håller över tid och som vid bara lite fukt i innerfickan kommer att bli förstörd.
Jakt bedrivs ju som bekant utomhus, ofta i regn och rusk. Något som byråkraterna på Naturvårdsverket borde vara medvetna om.
Om inte annat kunde man ägnat en tanke åt de äldre jägare som pliktskyldigt betalat sin viltvårdsavgift i 50–60 år, men som kanske inte tagit till sig av den nya tekniken, och som inte är bekväma med att hantera viktiga dokument digitalt. De är dessutom inte så många, och de försvinner i takt med att tiden går, så att skylla på att ett riktigt jaktkort skulle kosta för mycket att ta fram duger inte.
På senare år har kvaliteten på jaktkortet försämrats, men det har åtminstone stått emot vatten. Men den här papperslappen… Kanske tror de på Naturvårdsverket att vi jägare har lamineringsmaskiner hemma och kan plasta in kortet själva?
När jag betalar medlemsavgiften till min lokala jaktvårdsförening får jag som bevis på det och för uppvisande på skjutbanan ett fint inplastat medlemskort att ha i plånboken. Den lilla föreningen, där avgiften är ungefär häften av vad det statliga jaktkortet kostar, anser det alltså meningsfullt att kosta på medlemmen ett riktigt medlemskort.
På Naturvårdsverket tycker man tydligen att det är tillräckligt med en papperslapp, för att jägaren vid anmodan ska kunna bevisa att viltvårdsavgiften är betald.
Betalningsviljan, som av nyhetsrapporteringen i jaktpressen att döma är stadigt minskande, lär inte öka av myndighetens nonchalanta hantering av jaktkortet.
Det tycks som att inte ens Naturvårdsverket tror på jaktkortet längre. Det är för dåligt.
Jaktkortslösare
Delta i debatten
- Skriv en debattartikel – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
- Du måste bifoga dina kontaktuppgifter: namn, adress, telefonnummer. Detta eftersom redaktionen måste veta vem du är (kontaktuppgifter publiceras inte).
- Skribenter som skriver under med sitt riktiga namn prioriteras.
- Om du önskar skriva under signatur ska det tydligt framgå. Du får inte använda en signatur som är ett riktigt personnamn, men som du inte själv heter.
- Flera införanden av samma debattör i samma ämne är aktuella om det tillförs nya fakta eller argument i texten.
- Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
- Debattartiklar som skrivs i organisationers, myndigheters, politiska partiers, etc, namn måste också undertecknas av en företrädare.
Exempel:
Fransbygdens jaktvårdsförening
genom ordförande Kalle Karlsson