Regeringen gav häromåret Naturvårdsverket i uppdrag att underlätta för skyddsjakt på varg.

Det gjorde myndigheten. Numera räcker det att varg attackerar två hundar inom en tolvmånadersperiod för att det ska kunna beviljas skyddsjakt.

På papperet i alla fall. Frågan är om skrivningen är värd mer än papperet den skrevs på?

För när Länsstyrelsen i Gävleborgs län i höstas beslutade om skyddsjakt efter att två hundar vargdödats underkände kammarrätten myndighetens beslut.

”Domen är ett underkännande av Naturvårdsverkets riktlinjer. Det är i dem de säger att två angrepp inom tolv månader räcker, men nu antar jag att riktlinjerna får korrigeras”, sa länsstyrelsens rovdjurshandläggare Simon Viklund till Svensk Jakt.

”Det innebär inte i sig att riktlinjerna faller – inte alls”, hävdade Hanna Ek vid Naturvårdsverket.

Därefter har ingenting hänt i frågan. Ingen vet alltså när det kan beslutas om skyddsjakt på varg.

Regeringen gav även Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram vilka åtgärder som krävs för att i ett första steg sänka vargstammen till 270 individer.

Det gjorde myndigheten. I vintras beslutade därför landets länsstyrelser om en licensjakt som syftade till att ta ner stammen mot 270 vargar.

Jag tror att alla som läser denna text vet hur det gick. Licensjakten stoppades av kammarrätten. Det referensvärde som angetts i länsstyrelsernas beslut är enligt kammarrätten inte godkänt, eller som domstolen skriver i sin dom:

”Kammarrätten konstaterar att det saknas utredning i målet som ger stöd för att med den beräknade nivån för minsta livskraftiga vargpopulation beräkna en så låg population för gynnsam bevarandestatus som 270 vargar.”

Därefter har ingenting hänt i frågan. Ingen vet alltså vad licensjakten kan ha för mål för vargstammen.

Som lök på laxen har dessutom paragraf 28 fallit. Detta efter att Halmstads tingsrätt fällt en halländsk jägare som sköt en varg som var på väg mot en jakthund. Tingsrätten anser att vargen inte var tillräckligt nära hunden när den fälldes, men domstolen gav ingen specifikation på vilket avstånd som anses vara okej.

Ingen vet alltså när man kan skjuta en varg med stöd av paragraf 28.

År efter år tragglar det som kan kallas vargförvaltning vidare. Politikerna levererar ständigt löften om generösare skyddsjakter och en minskande vargstam. Det startas utredningar och EU sänker skyddet för vargen.

Men i praktiken vet ingen i dag när det kan beslutas om skyddsjakt eller hur många vargar vi ska ha i det här landet.

Den enskilde jägaren i skogen vet heller inte när han eller hon har juridisk möjlighet att skydda en hund mot en attackerande varg.

Politikerna lovar. Myndigheterna skriver. Domstolarna river upp. Kvar står människor med rättsosäkerhet.

Svensk vargförvaltning är inte längre i otakt. Den har tappat riktningen helt.