Krönika: Reflektioner från en årsstämma

Vad var det som hände egentligen?
Som en blixt från klar himmel kom frågan upp på Svenska Jägareförbundets årsstämma: frågan om fortsatt förtroende för Rickard Axdorff som ledamot i förbundsstyrelsen.
Fler än en läsare och medlem i förbundet har efter gårdagens händelse ställt sig frågan: Vad var egentligen bakgrunden till att årsstämman, hellre än att återvälja Rickard Axdorff, har en vakant plats i styrelsen fram till nästa stämma?
Jag har grävt lite i saken.

När de totalt 49 stämmodelegaterna från Jägareförbundets 22 länsföreningar i torsdags eftermiddag registrerade sig inför stämman, skedde det inte på sedvanligt – fysiskt – vis.
I stället handlade det så här i Covid-19-tider, om en digital stämma.
Undan för undan droppade delegaterna in i den digitala mötesmiljö som tillhandahölls, och när klockan slog 15.00 kunde mötesordförande Anna af Sillén (M-oppositionsråd i Nyköping) tillsammans med det övriga presidiet (tidigare S-kommunalrådet i Luleå Niklas Nordström och före detta förbundsordförande Björn Sprängare) klubba igång förhandlingarna.

Efter en lugn inledning av stämman blev det desto mer animerat vid punkten val av ledamöter i förbundsstyrelsen. Specifikt valet av Rickard Axdorff.

 

För undertecknad blev det uppenbart att alla involverade parter i frågan hade hållit locket tätt förslutet över den här soppan under sommaren. Ingenting av det som nu blottlades hade läckt ut före stämman, vilket gjorde processen än mer överraskande för oss vars uppgift det är att bevaka Svenska Jägareförbundets göranden och låtanden.

Efter en del grävande i saken har jag i alla händelser fått fram uppgifter som tecknar en hyfsat tydlig bild av bakgrunden.

Den 16 juni publicerade Altinget en debattartikel skriven av företrädare för Världsnaturfonden WWF. I debattartikeln, som var utformad som ett upprop för en ny rovdjurspolitik, riktade WWF en rad uppmaningar till alla de instanser och intressen – politiker, myndigheter, intresseorganisationer, med flera – som på olika sätt berörs av rovdjursfrågan.

Debattartikeln avslutades:

Det krävs politiska beslut över partigränserna för att åstadkomma en förändring och få en långsiktig politik och förvaltning. WWF uppmanar därför berörda människor, organisationer och näringar att aktivt ställa sig bakom detta arbete. Det skulle ge politikerna en tydlig signal att utveckla en ny och praktisk viltförvaltning som människor kan förstå och känna sig trygga med. Det gynnar såväl människor som djuren i vår svenska natur.”

 

En vecka senare – den 23 juni – publicerade Svensk Jakt en debattartikel, underskriven av ordförandena för fem av Jägareförbundets länsföreningar i ”vargbältet”.

Debattartikeln kunde läsas som ett direkt svar på WWF:s uppmaning. Innebörden var glasklar: Så länge Världsnaturfonden WWF vill ha fler vargar, och inte ställer sig bakom Jägareförbundets beslutade inriktning om maximalt 150 vargar i landet, är det för förbundet omöjligt att inleda någon form av samarbete med WWF.

”Naturligtvis ska inte Svenska Jägareförbundet under några omständigheter ge bort initiativet till någon som driver en idé om att vargen är akut hotad i Sverige under dessa premisser”, skrev de fem länsordförandena i debattartikeln.

 

Två dagar senare – den 25 juni – höll Svenska Jägareförbundet styrelsemöte. Vid det mötet fanns på agendan en punkt om huruvida Jägareförbundet skulle omvärdera sitt deltagande i WWF:s förtroenderåd – en plats som förbundet lämnade i januari 2015, efter en intern debatt där förbundets deltagande ifrågasattes med hänvisning till WWF:s agerande i rovdjurspolitiken.

Att frågan nu åter var uppe på dagordningen hade sin bakgrund i att förbundet hösten 2019, via ombud, fått en förfrågan om att omvärdera beslutet från 2015.

I ett mejl till Jägareförbundets länsordförande skriver förbundsstyrelsens arbetsutskott (ordförande Torbjörn Larsson samt ledamöterna Anders Iacobaeus och Peter Eriksson) den 10 augusti:

”Eftersom förbundet tidigare har tagit en tydlig position när det gäller förtroenderådet lyftes frågan till att snarare diskutera hur styrelsen ser på förbundets position i framtiden. På grund av olika omständigheter, bland annat att fysiska möten blev inställda till följd av covid-19, dröjde det till styrelsemötet den 25 juni. Frågan var inte mer brådskande än så.”

 

Debattartikeln i Svensk Jakt publicerades alltså två dagar före detta styrelsemöte.

På en direkt fråga under styrelsemöte nekar Rickard Axdorff till sin inblandning i framtagandet av debattartikeln. Senare framkommer det ändå att Axdorff trots allt varit med i produktionen av debattartikeln.

En förtroendeklyfta har nu uppstått inom styrelsen.

Det anses att Rickard Axdorff genom detta agerande valt att runda övriga styrelsen, och när det senare framkommer att han också ljugit om sin inblandning i skrivandet av debattartikeln, då – visade det sig på torsdagens årsstämma – blev det spiken i kistan.

 

Att på det här sättet föregripa styrelsens diskussion om sakfrågan, och att därutöver agera på ett sätt som uppfattas som illojalt – och därtill ljuga om saken – blir droppen som får bägaren att rinna över.

Bollen sätts i rullning. Vissa anser att Axdorff nu bör petas från styrelsen, och arbetet ”bakom kulisserna” sätter igång.

Under den dryga månad som förflutit sedan dess har, att döma av diskussionerna under årsstämman, frågan diskuterats intensivt mellan Jägareförbundets ”riksdagsledamöter”, det vill säga länsföreningarnas ordförande och de övriga ombud som utgör årsstämmans delegater.

 

En tid efter publiceringen av den aktuella debattartikeln hålls också ett möte där de fem länsordföringarna bjudits in av förbundsordförande Torbjörn Larsson. Vid mötet närvarar även före detta ordförande Björn Sprängare, som där presenterades som ”valberedningens representant”.

Den 9 augusti skriver Rickard Axdorff ett mejl till samtliga Jägareförbundets länsordförande. I mejlet skriver Axdorff att han skickar det eftersom han nu nåtts av information om att arbete pågår för att han inte ska bli omvald i styrelsen.

 

I mejlet förklarar han sina bevekelsegrunder för att bistå länsföreningar med att skriva en debattartikel – en oro över oklarhet kring den så kallade ”WWF-frågan”. I mejlet skriver Axdorff:

Jag har varit involverad i ett arbete där varglänen försäkrat sig om att styrelsen för en god tid framåt inte kommer göra annat än att jobba för de stämmobeslut som är fattade i Kiruna och Örebro. Vad som hänt, vem som gjort vad, i viken ordning och vilka som varit involverade i detalj spelar mindre roll. Det handlar om vargen och WWF-frågan. En fråga som vi idag inte vet vad den innehåller, trots att frågan om vad WWF-frågan är har ställts, men den ska nu vara död.”

 

Dagen därpå – den 10 augusti – besvaras detta mejl, till samtliga länsföreningars ordförande, av förbundsstyrelsens arbetsutskott. Där skriver man bland annat:

Varför väljer Rickard att agera innan styrelsemötet? Han hävdar att kontakt hade tagits med WWF utan styrelsens kännedom och att ett samarbete redan var på gång och att han därför inte hade något val. Påståendet att förbundet skulle ha inlett ett samarbete med WWF är grundlöst. Styrelsen har också haft all information om hur relationen med WWF har hanterats. […] 

I sammanhanget är det viktigt att understryka att styrelsen ska kunna diskutera alla frågor, men lika självklart är det för styrelsen att förankra eventuella beslut i organisationen när så är nödvändigt. Denna praxis har styrelsen följt i den här frågan.”

 

Om hela denna historia kan man tycka mycket.

Valberedningens hållning i ”ärendet Axdorff” kan man exempelvis sätta ett frågetecken för. Å ena sidan föreslog valberedningen omval av Axdorff på två år, men när valberedningens ordförande tog till orda framkom att valberedningen ansåg att Axdorff gjort fel, och att denne trots allt inte var lämplig för omval, men ”vi har inget annat förslag”, som valberedningens ordförande uttryckte saken.

Är det verkligen för mycket begärt att en valberedning till fullo står bakom det förslag man faktiskt lägger fram för årsstämman? Föreslår man en kandidat så måste man rimligen backa upp denne – annars ska man inte föreslå kandidaten ifråga.

 

Vidare nöjer jag mig med att konstatera att den som misstänker att ett ärende som detta riskerar att skada Jägareförbundet kan ha en poäng. Bland stämmodelegaterna tycks den förhärskande åsikten ha varit att detta borde ha hanterats internt, inom förbundsstyrelsen, och aldrig blivit en årsstämmofråga.

Jag, å min sida, tycker aldrig att det är fel när offentlighetens ljus når in i skrymslen och vrår. Det är medlemmarnas rätt att få veta vad som sker i deras förbund. Sannolikt finns det för alla inblandade i saken också lärdomar att dra. Om hur förbundet fungerar – och var det finns utrymme för förbättringar.

 

Den på stämman nyvalde förtroendemannarevisorn Björn Bentevik har fått ett delikat första ärende att sätta tänderna i. Vid årsstämmans avslutning framkom att Bentevik nu har uppdragits att granska hanteringen av ”Ärendet Axdorff”, och att resultatet av denna granskning ska redovisas vid kommande ordförandekonferens, i höst.

Det torde stå klart för alla inblandade att en utdragen process kring detta enbart är skadlig. I så fall finns risken att eventuella spekulationer och oklarheter bara växer i omfång och styrka. Nej, en skyndsam process där eventuella frågetecken rätas ut och redovisas så snart som möjligt är förstås att föredra.

 

Som betraktare av Jägareförbundet uppfattar jag förra årets årsstämma som något av en milstolpe. Det stadgeändringsförslag som då lades fram för årsstämman landade inte väl. Huruvida det kommunicerades på ett felaktigt sätt av involverade parter, eller om det fanns några andra faktorer i bakgrunden låter jag vara osagt. Vad det under processens gång utvecklades till var i alla händelser en strid om makt – makten över förbundet. Stadgeändringsförslaget uppfattades av ett flertal länsföreningar som ett försök att inskränka deras inflytande, och sågs av vissa som ett steg i att centralisera makten över Jägareförbundet.

Motståndet mot stadgeändringsförslaget var vid årsstämman i juni 2019 så massivt att förbundsstyrelsen helt sonika drog tillbaka sin proposition. Den gick aldrig till omröstning.

 

Men i någon mening tycks den misstro som väcktes inför fjolårets stämma, och nämnda stadgeändringsförslag, ha levt vidare. Den har sedan dess funnit ny näring i turerna kring Jägareförbundets hantering av jakttider på rådjur i den ännu pågående jakttidsprocessen.

 

Trots ovanstående står Svenska Jägareförbundet inte på något sätt inför en katastrof. Det som enar och länkar samman förbundets alla delar är betydligt starkare än det som splittrar. Men det finns ändå en del arbete att göra – för alla involverade, länsföreningar såväl som förbundsstyrelse – om Jägareförbundet ska gå framåt som ett tydligt enat förbund.

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.