Älgen – så skapade vi skogens konungs uppgång och fall. Så heter att nytt program från Vetenskapsradion Klotet. Är du det minsta intresserad av älgar och älgförvaltning borde du lyssna på det.

Hädelse. Kättare. Blasfemi. Dessa gamla ord är åter i ropet och kläms idag mellan koranbränningar och yttrandefrihet. Men brännandet av koranen bleknar i jämförelse med det som svenska jägare ägnade sig åt i gamla tider. I denna essä får ni läsa om jägarna som satte sin själ i pant för att bli bäst i skogen.

Förr kunde skogen vara minerad mark. Varggropar, älgdrag, björnsaxar, gift och uppspända bössor med snubbeltråd kunde innebära livsfara, inte bara för viltet utan även för människor.

Ur ett inifrånperspektiv berättar familjen Hamilton om hur fideikommissen har en plats i det moderna Sverige, med jakt, jordbruk och kulturfastighetsförvaltning.

Jonas Jonsson och Paul Enarsson poserar vid ett älghuvud. Älgen är flådd och jägarna har valt att ställa upp sig framför kameran. Ett mer typiskt älgjaktsfotografi får man leta efter, men det är ändå något som sticker ut. Pauls Enarssons bössa berättar historien om när amerikanska jaktvapen kom till Sverige.

När Gunnar Glöersen började sätta upp viltkameror var det enbart för att inventera lodjur. Sedan upptäckte han att det var roligt att också få fina bilder på de skygga djuren. Snart går dessa bilder och filmer ut på tv över hela världen.

Om EU:s kemikalieinspektion funnits på 1800-talet hade de ansvariga fått skrämselhicka om de sett hageltillverkningen. Av bly, arsenik och kvicksilver gjordes de perfekta hagelkornen. Stålhagel var bara för de fattigaste jägarna – och förenade med fara för både liv och bössa.

Petter Bäckman, Isak Jönsson och Jan Finne var enkla män med en sak gemensamt. De lärde fint folk att jaga. Att lära sig jaga genom att läsa böcker visade sig vara svårt för överklassen och då fick de vända sig till samhällets botten för råd.

Johannes Hult var ett unikum på 1800-talet. Trots enkla förhållanden kunde Hult med snillrika lösningar, avsevärd hantverksskicklighet och märkliga påhitt tillverka vackra och säregna bössor som köptes av jägare i både slott och koja. Både Karl XV och Oscar I köpte var sin Hult-tillverkad bössa.

1874 sköts en varg i Västmanland. Den första kända på flera år. Skytten var ute och jagade hare – eller var han lämnad hemma? Åsikterna går isär.

Där vargen drar fram, drar också mytbildning fram. I Värmland påstods många ha blivit dödade av varg, men fanns det någon sanning bakom tidningarnas rubriker? I denna essä dyker vi ner i värmländska vargmyter och folktro.

Att smyga sig inpå ett ståndskall är inte bara en rörelse mot ett byte utan också en vandring i historiens fotspår. Jakt med ställande hund hör till våra äldsta jakttraditioner och sträcker sig tusentals år tillbaka. Följ med på en resa tillbaka till ursprunget.

Hallands kulturhistoriska museum är passande nog beläget inne på Varbergs medeltida fästning. Där pågår nu och nästan ett helt år framöver en ambitiös utställning om jakt och jägare.

Björnjakten har nyligen blåsts av för säsongen men minnena av många björnjakter lever kvar. I denna essä går vi tillbaka i historien till en rafflande augustidag då den beryktade Värnäsbjörnen fälldes.

Thelma Ekeblad och Sahlina Lundgren jagar, diskuterar och drömmer i Lisa Meyers perspektivrika kortfilm.

Det kanske är i skärningspunkten mellan varg och hund som avskyn för vargen är som störst. Hundsläktet fick även de lida stora nederlag när rovdjuren härjade som mest i vår svenska historia. I denna essä tittar vi närmare på förhållandet mellan hund, varg och människa.

På halvön Bogesundslandet i Vaxholms kommun utanför Stockholm har dovviltet ännu inte etablerat sig.
Med ett undantag: En hjort, som i avsaknad av artfränder i stället tycks ha funnit grupptillhörighet i en hästhage.

Ett komplement till jakthundens vanliga arbetsområde kan vara att lära den att leta svamp.

Jaktdebattören Björn Törnvall är sannolikt den som är mest insatt i alla turer som omgärdat det så kallade Västmanlandfallet och dess konsekvenser för industriledaren Karl Hedin. Han har nu skrivit en bok som närmast kan beskrivas som en svidande vidräkning med rättssystemet.