fredag 2 december

Jakt & prylar

Jonas Arvidssons vargsele från 1826. Skänkt till Nordiska museet av kyrkoherde Ros 1873. Foto: Ulf Berger/Nordiska museet.

Bilden: Vargen och hunden – på liv och död i lust och nöd

Premium

Det kanske är i skärningspunkten mellan varg och hund som avskyn för vargen är som störst. Hundsläktet fick även de lida stora nederlag när rovdjuren härjade som mest i vår svenska historia. I denna essä tittar vi närmare på förhållandet mellan hund, varg och människa.

Svensk Jakt Publicerad 1 oktober 2022 - 08:12

”Emellan Varg och Hund är en i naturen grundad fiendeskap.”
– Llewellyn Lloyd, 1830.

 

Bonden Jonas Arvidsson från Borr i Ljusdal var en uppfinningsrik karl som år 1826 konstruerade denna vargsele. Det är uppbyggt av ett stadigt halsband och selar i kraftigt läder. Ur lädret sticker långa taggar ut, likt smidda spikar.
Jonas Arvidssons uppfinning var av nöd framtvingad, då det var en tid rovdjursplågan grasserade som mest i landet. Och hundar blev ofta vargarnas rov.
En del försåg sina hundar med taggiga anordningar likt denna eller smorde in dem med björktjära eller andra avskräckande medel.

 

Trots det nära släktskapet mellan vargen och dess domesticerade kusin är förhållandet problematiskt. Hur många hundar som dödades av varg under 1800-talet går inte att fastslå, någon statistik fördes aldrig. Men genom källorna kan man tydligt se att det var allt annat än ovanligt.
Tidningarna vittnade under 1800-talet om vargtagna hundar och i samtidens jaktlitteratur framhölls det som ett återkommande problem.

 

Det var inte bara jakthundar utan alla sorters hundar som strök med. Hundar som togs i skogen såväl som i byar och på gårdsplaner men även på farstukvistar eller inomhus.
Den kände jägaren Llewellyn Lloyd beskrev sina erfarenheter 1830 i boken Jagt-Nöjen i Sverige och Norrige:
”Om vintern förfölja vargarna i synnerhet hundar, och här uppsnappade de vanligen alla som visade sig något friare ut på fältet. Flera togos från både Uddeholm och Risäter […] Under denna årstid lät jag aldrig mina hundar gå lösa. Den försiktigheten var alldeles nödvändig, ty vargarne kommo ända intill stället der jag bodde, och en natt såg jag spåren af några dylika plundrare som gått på tio stegs afstånd från hundhuset.”

 

Enligt Gustaf Schröder var det förlusten av sin hund som var källan till människans grundliga hat gentemot vargen. Detta hat menade Schröder kunde spåras till människans äldsta historia i Skandinavien:
”Helt säkert blevo många av nybyggarnas hundar bortsnappade och uppätna av de glupska vargarna, vilka därmed ådrogo sig nybyggarens hat, och sporrade dem att hämnas sin trogne och avhållne tjänare.”

 

Flera äldre skildringar visar på att de flesta av dessa attacker inträffade under vintern när vargarnas magar var som mest tomma. Det var vanligt att ha gårdshundarna utomhus och därför var det många hundar som dödades där de stod bundna, utan någon möjlighet att fly.
Vid slädfärder fick ofta hunden springa bredvid och flera uppteckningar beskriver hur detta lockade vargar att förfölja släden. En del slädar lyckades undkomma vargflockar när hunden i stället blev vargarnas rov.
Jägaren Karl H Lindholm beskriver själv en sådan händelse när han en vinternatt på 1800-talets mitt färdades i släde och en varg jagade hans hund. Lyckligtvis undkom hunden genom att gömma sig under den springande hästens buk. Slutligen fick Karl och hans passagerare gå ur släden och jaga bort vargen, som enligt skildringen uppträdde helt oförskräckt.

 

Att jaga varg med hund tycks inte ha varit en gängse metod under 1800-talets början. Hundarna i Skandinavien beskrevs som för små för att rå på de större vargarna. Avelsarbetet pågick för att ta fram rovdjurshundar vid denna tid.
Hovjägmästaren Israel af Ström avlade fram stora hundar som han lät jaga i pack om 12–24 hundar. Det var således inte tal om en hundjakt liknande den vi har idag. En del började också snegla mot Ryssland, där det avlades fram stora stövarsorter anpassade för vargjakt.

 

Trots det förmenta fiendeskapet mellan varg och hund har det, då som nu, hänt att parningar har skett mellan de två olika lägren. Förr var uppfattningen bland flera, exempelvis naturalhistorieprofessorn Sven Nilsson (1787–1883), att deras gemensamma avkomma var steril. Likt avkomman av häst och åsna. Vid sekelskiftet 1900 gjordes experiment på Skansen där varg och eskimåhund korsades i flera generationer, vilket gjorde det lätt att avfärda sådana tidigare teorier.
I modern tid finns flera dokumenterade kärleksmöten mellan hund och varg, exempelvis romansen mellan vargtiken Ylva och jämthunden Picko, som utspelades 1989. Under senare år kan nämnas flocken med svarta varghybrider i Sörmland (2017–2018) som alla nedjagades.
Dessa oheliga allianser är i dag att betrakta som den svenska faunans kanske mest förbjudna, ett Romeo & Julia-drama i djurvärlden där huvudpersonerna alltid dör.

 

Anders Lindkvist

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Jaktmarker på Annonstorget

Samtidigt på JaktPlay

Mina artiklar

Vapen till salu på Annonstorget

Svensk Jakt på Instagram