lördag 20 april

Jakt & prylar

Skrovliga, kantiga järnhagel från 1800-talet, modernt stålhagel och blyhagel. Foto: Anders Lindkvist

Bilden: Hagel av bly och stål – en nygammal historia

Premium

Om EU:s kemikalieinspektion funnits på 1800-talet hade de ansvariga fått skrämselhicka om de sett hageltillverkningen. Av bly, arsenik och kvicksilver gjordes de perfekta hagelkornen. Stålhagel var bara för de fattigaste jägarna – och förenade med fara för både liv och bössa.

Det har knappast undgått någon jägare att användandet av blyhagel hänger på en skör tråd. I stället för blyhagel ska nu andra sorters hagel användas. Stålhagel är det som läggs fram som den primära arvtagaren efter blyet.

Faktum är att stål- och järnhagel inte är någon ny idé, utan kan spåras flera hundra år tillbaka i vårt land. Det omnämns som ”fattigmanshagel” och som ett sämre blysubstitut.

 

Äldre tiders jakthandböcker ger en del råd rörande järnhagel. Detta citat kommer från Anders Leijonflychts Svenskt hand-lexikon för jägare (1827):
”Jernhagel nyttjas til laddning, då långa håll icke förefalla. Gå icke så jemnt och säkert som blyhagel, men träffande döda de bättre. Skada fina pipor, och böra därföre läggas i hylsa. Äro lättare, och kan således större quantum deraf tiltagas.”

Leijonflycht lyfter flera saker i sin text som vi i dag känner till och brottas med rörande stålhagel, såsom räckvidd, sämre täckning, laddvikt och den eventuella skada de kan göra på vapnet. Han förordar också att haglen ska ligga i en ordentlig kopp för att inte komma i kontakt med loppet.

Däremot framhåller han, mot vad vi vet i dag, att de är mer effektiva när de väl träffar. Leijonflychts 200 år gamla iakttagelser visar ändå på en betydande medvetenhet om järnhaglens egenskaper.

 

Järn har egenheten att det är mycket hårdare än bly och svårare att smälta. Blyhagel stöptes från höga höjder. Det flytande blyet hälldes i en sil och formades runda genom luftmotståndet under fallet. I Sverige användes gruvschakt och i Sala och Stripa gruva för sådan blyhageltillverkning. Även i Falu koppargruva stöptes hagel i stor omfattning.

Det fanns flera sätt att härda och göra extra runda hagel, metoder som förmodligen hade gett EU:s kemikalieinspektion skrämselhicka. I smältan tillsattes ofta kvicksilver, men även andra giftiga ämnen såsom arsenik och antimon förekom.

 

I Georg Swederus jakthandbok från 1832 förordas att hälla kvicksilver i patronerna för att få dem ”amalgerade”, vilket skulle hålla ihop svärmen bättre. Swederus tillägger dock att man inte bör skjuta matnyttigt vilt med dessa amalgerade patroner eftersom det är giftigt.

Swederus ansåg även att man också bör stryka kvicksilversalva på täckskivan ovanpå haglen för att motverka blybeläggning i pipan. 1800-talet är sannerligen en fjärran tid när det gäller synen på gifter och deras påverkan på naturen.

På grund av järnets hårdhet var järnhaglen generellt inte lika välformade som blyhagel. De var ofta skrovliga i ytan och kantiga i formen. Jägare som arbetade på de många järnbruken plockade järnhaglen ur gjutsanden eller på golvet där droppar av järn samlats från tackjärnsproduktionen. Flera jakthandböcker ger rådet att tumla järnhaglet i en järngryta tillsammans med en slät gråsten.

 

Flera källor påpekar med emfas att man inte ska låta bössan stå laddad med järnhagel då de har egenheten att rosta ihop och potentiellt spränga bössan.

Just detta hände bonden Jöns Larsson den 12 april 1736 när han skulle ut och skjuta fågel på vårsådden. Geväret exploderade i ansiktet på honom och han fick pipans svansskruv (bakstycke) i huvudet. Skruven trängde in i pannan, strax ovanför ögat och näsan. Mirakulöst överlevde Jöns och kunde framleva sitt liv trots skadan. Skruven växte fast trots fältskärens försök att få ut den. Det enda bestående men han uppgavs ha var huvudvärk.

Det visade sig att artillerihantlangaren Zachris Drake lånat bössan utan att Jöns visste om det, laddat den med sina egna järnhagel och sedan hängt tillbaka den. Drake blev straffad för sin oaktsamhet medan Jöns Larsson levde vidare under öknamnet ”Skruv-Jöns” ända till sin död 13 december 1756.

 

Under 1900-talet tynade järnhaglen bort ur jakthistorien för att åter bli på tapeten i den första debattomgången om blyhagel. Under 1980-talet höjdes röster runt om i världen för att förbjuda blyhagel, framför allt i våtmarker när det visade sig att många fåglar dött av blyförgiftning.

Danmark införde förbud mot blyhagel i våtmark 1986 och flera länder, inklusive Sverige, följde efter. En del europeiska länder som exempelvis Polen, Irland och Rumänien har ännu inte infört restriktioner. Blyhagel förbjöds emellertid inte helt utom i ett fåtal länder.

Den nya EU-lagstiftningen markerar 2023 en milstolpe i västvärldens jakthistoria. Från att jägarna i över 500 år har förlitat sig på bly kommer nu förmodligen stål, volfram och vismut framöver att vara metallerna på varje jägares läppar.

 

Anders Lindkvist

 

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay