Vid vargjakten finns inga genvägar. Här är det hårt slit, bra organisation och precision vid det avgörande läget som ger resultat.

Blir det någon licensjakt på varg i år? Inom 24 timmar vet vi – kanske – svaret på den frågan. Men redan nu vet jag att min tro på demokratin har fått en rejäl törn.

Vargjakten är stoppad. Igen. Den juridiska cirkusen förstår sig knappast någon lekman på, och det kan ingen heller begära. Nu handlar det om att rikta ilskan åt rätt håll – tillsammans. Det är nog nu.

Få saker tycks vara svårare att åstadkomma i Sverige än legal jakt på varg. Jägarnas reaktioner på dagens besked från förvaltningsrätten i Karlstad talar sitt tydliga språk: Tilltron till samhällets förmåga att hantera grundläggande funktioner har fått en allvarlig knäck.

En jaktlagsutredning arbetar sedan lång tid med att förenkla jaktlagstiftningen och göra den mer kortfattad och begriplig. Det är ett stort och viktigt arbete; för jägarna kanske viktigaste som skett på flera decennier. Ändå är det precis som på cirkus – det råder största möjliga tystnad. Inga förslag lanseras, ingen diskussion förs.

Så har då Naturvårdsverket kommit med ett väntat besked: Det blir ingen licensjakt på lodjur i vinter. Verket anser att lodjursstammen minskar – och som stöd till detta anger de förra vinterns lodjursinventering.

Du tar det förmodligen för en självklarhet att släppa stövaren på de marker där du jagat i alla år. Du tar kanske också den generösa jaktlagstiftningen för en självklarhet. Men är allt så givet, egentligen?

Miljöpartiet är för första gången sedan dess bildande inte i opposition, utan är nu med och delar regeringsansvaret för Sverige. Den omställningen tycks inte helt okomplicerad för partiet.

Veckan innan älgjakten. Jag går i väntans tider. Det kommer väl i år också, det ständigt återkommande larmet mot älgen?

Röstsedlarna är räknade, valresultatet är i det närmaste spikat. Ett regeringsskifte är ett faktum, men vad väntar nu?

Imorgon går vi till valurnorna för att tillsammans bestämma hur Sverige ska styras de kommande fyra åren. Svensk Jakts chefredaktör Martin Källberg funderar och spekulerar kring jakten och valrörelsen.

Jägarlivets höjdpunkt förbyttes på några sekunder till sorg och vanmakt. Trots att jägaren inte gjort något fel är han nu misstänkt för grovt jaktbrott.

Det är inte bara Svenska Jägareförbundet som haft årsstämma i helgen. Det har även Naturskyddsföreningen haft. Föreningen har numera en ny ordförande, en riksdagsledamot från FP i styrelsen och en genetiker från Stockholms universitet som hedersmedlem.

Gävleborgs viltförvaltningsdelegation har tröttnat på den juridiska långbänk som träder in vid i snart sagt varje beslut om jakt på rovdjur. Det är lätt att förstå dem – desto svårare är det att begripa varför ”naturvården” reserverar sig mot delegationens skrivelse till regeringen.

Naturvårdsverkets förslag på nytt regelverk kring björnjakten är i vissa fall rent pinsamt. Än en gång synliggörs att det finns mycket övrigt att önska vad gäller verkets kompetens inom ämnet jakt.

I nästa nummer av Svensk Jakt väcker vi på nytt frågan om det finns hybrider med hund i den svenska vargstammen.

Det tog en vecka – sedan fick Svensk Jakt till sist sin intervju med Miljöpartiets Åsa Romson. Som avslöjar att hon inte känt till att vargforskarna deklarerat att 270 vargar räcker för att uppnå gynnsam bevarandestatus.

Är en lag flummig så blir också tolkningen av lagen därefter. Det vill säga flummig. För något annat kan jag inte tolka in när jag läser hovrättsrådet Carl-Gustav Ohlsons uttalanden.

I onsdags riktade Miljöpartiets språkrör Åsa Romson allvarliga anklagelser mot icke namngivna forskare. Igår hävdade Romson att hon blivit feltolkad. Idag hoppas jag att hon tar sig tid att svara på våra frågor. För frågetecknen kvarstår: Vad menade Åsa Romson egentligen?