När Svenska Jägareförbundet ifrågasätter direkta fel i rapporten svarar Skogsstyrelsen att beräkningarna inte spelar någon roll. Siffrorna anses vara så stora att metodval, antaganden, simuleringar och annan fakta saknar relevans.

Hur landskapet ser ut i dag och vilka träd som står där har heller ingen betydelse. Skogsstyrelsen har låst fast siktet på en enda sak och då tycks ingenting som omkullkastar rapportens slutsatser betyda någonting.

Förtroende en förutsättning

I svensk förvaltningstradition har det varit ett adelsmärke att siffror från myndigheter ska vara korrekta, samt att rapporter ska tåla en granskning. Underlag från en ansvarig myndighet ska därtill vara balanserade och oantastliga. Detta har skapat förtroende för myndigheternas bedömningar, kunskaper och beslut.

Eftersom en avgörande del av vår demokrati bygger på att myndigheternas sakliga förhållningsätt skapar legitimitet åt den beslutande makten, förutsätter detta att allmänheten känner förtroende för myndigheterna.

Ideologiska argument

Trots att Jägareförbundets kontrollberäkningar avslöjat räknefel och att myndigheten gjort antagande för att maximera siffrorna, så avvärjs kritiken med att det spelar ingen roll. Dessa antaganden motsägs dessutom av Skogsstyrelsens egna tidigare rapporter i ämnet där man fört resonemang kring just denna fråga.

För att undvika en saklig diskussion väljer myndigheten nu att bemöta kritiken med ideologiska argument i stället för ekonomiska, vilket är det vår kritik avser.

Jägareförbundet sågar Skogsstyrelsens rapport om vad viltet kostar

För att ta en relevant liknelse kan man hävda att Sveriges befolkning svälter, enligt myndighetens beräkningssätt, då vår egen livsmedelproduktion inte täcker befolkningens behov och förbrukning. Känner du nu att du lever i ett bristsamhälle? Antagligen inte.

Trots att det finns en önskan om ett ökat nationellt självförsörjande finns det en fungerande marknad för mat. Liksom för virke. Skillnaden är att vi i nuläget faktiskt kan försörja svensk industris behov av inhemsk råvara, men inte befolkningen med livsmedel.

Spelar stor roll

Vi vill hävda att det spelar stor roll om en myndighet inte är faktabaserad, lämnar felaktiga rapporter, inte agerar trovärdigt och sedan väljer att driva opinionsbildning för att få igenom sin sak.

För om samhället inte kan lita på beräkningarna avseende viltets kostnader, hur ska vi då kunna lita på andra beräkningar som myndigheten gör?

”Därför drar vi inte tillbaka rapporten om viltskadornas kostnader”

Argumentationen, de felaktiga beräkningarna gör det tydligt att Skogsstyrelsen har en agenda – som inte styrs av objektiva fakta. Viltet ska minskas i antal, oavsett vilken fakta eller metoder som krävs.

Den formen av – om än förtäckt – argumentation säger i slutänden en enda sak: Skogsstyrelsen tycker inte att fakta är viktigt.

Förtroende krävs

Daniel Ligné. Foto: Madeleine Lewander

Eftersom all viltförvaltning bygger på samarbete och samverkan mellan jägare och markägare krävs förtroende för varandra. Man måste vilja hitta lösningar och ha ett bra faktaunderlag som startpunkt.

Att tvinga igenom rapporter som stora delar av jägarkåren, på goda grunder, inte tror på, kommer att skapa konflikter och försvåra vägen framåt. Det är inte sådana rapporter vi behöver när betesskadorna behöver minskas.

Det är viktigt att komma ihåg, att vi är överens med skogsbruket att det lokalt finns områden med för stora klövviltstammar vilket påverkar skadebilden.

Där behöver viltstammarna sänkas temporärt samtidigt som man skapar mer foder. Det praktiska arbetet anser vi ska ske lokalt mellan markägare och jägare med stöd av bra faktaunderlag.

Ingen annan förstår

Anders Nilsson. Foto: Madeleine Lewander

Älgstammen har också minskat påtagligt de senaste decennierna genom samverkan, tydliga mål och att jägarna tagit sitt ansvar. De skogliga projekten som ”Mera tall” och ”Kraftsamling tall”, som bland annat syftar till att öka den naturliga fodertillgången och minska skador, leder definitivt åt rätt håll för att minska konflikter och hitta gemensamma lösningar.

Skogsstyrelsen hävdar i stället att åtgärderna bara gör skillnad på marginalen och att korrekta rapporter inte behövs, för det är så stora värden ändå.

Hur ett sådant agerande från en myndighet ska skapa bra förutsättningar och förtroende för lokala dialoger och överenskommelser som på allvar tar tag i betesproblematiken förstår nog tyvärr ingen annan än Skogsstyrelsen.

Daniel Ligné, riksjaktvårdskonsulent

Anders Nilsson, biträdande riksjaktvårdskonsulent