Det är med stort intresse jag läste reportaget om toppjakt i Svensk Jakt nr 12. För mig som bor i södra Sverige är jaktformen att betrakta som omöjlig rent säkerhetsmässigt, och det är med förvåning jag konstaterar att frågan om D-max skjutning inte kom upp över huvud taget.

Vi använder främst tre sätt att försöka ta reda på hur många älgar vi har i markerna. Men det finns andra alternativ, kikarspaning är ett sådant.

Förslaget som ska reglera användning av åtelkameror är otidsenligt. De som sätter ut viltkamerorna är inte särskilt intresserade av att få människor på bild, utan det är djur och fåglar som räknas. Lagstiftarna vägrar se att den nya tiden redan är här, och kör ideligen fast i förarbetena till kameraövervakningslagen.

Terrordåden i Paris förra veckan har skakat Europa i sina grundvalar. Larmen om nära förestående terrordåd har gått runt om Europa under veckan. I sådana situationer är det lätt att ta till panikåtgärder för att visa på handlingskraft mot det hot som vi alla upplever. 

Det är med häpnad jag ser den flathet, obeslutsamhet och det minst sagt kontroversiella förhållningssättet som länsstyrelsens rovdjurshandläggare och politiker visar i vargfrågan.

I mars 2014 avlider en man i Helsingborg efter skadorna han fått vid en misshandel. Skälet till misshandeln är att han hejar på Djurgården. Debatten som följer blir het, men ingen gång ser jag förslag om att förbjuda publik vid fotbollsmatcher. 

Jag är medlem i Jägareförbundet och är utbildad biolog, men jobbar inte som biolog och är inte heller särskilt aktiv jägare. Jag är ganska neutral i vargfrågan, men är lite bekymrad av felaktig information när det argumenteras om genetik.

Kanske är rubriken ovan något tillspetsad, men alla grepp verkar vara tillåtna för att hålla ihop regeringen. Vargfrågan börjar nu anta större proportioner än att bara beröra om vi ska jaga varg eller inte, det handlar mer och mer om vem som har den beslutande makten i Sverige.

Naturvårdsverkets hantering av vargen är som historien om den lille mannen som vill få en rock uppsydd hos mäster skräddare. Det blir inget alls av de löften som getts och de beslut som tagits.

Synonymen En nyttig jägare skriver i ”Dags att jägarna tar betalt för jakten” på svenskjakt.se att markägarna borde betala jägarna för att jaga och inte tvärt om. Jag håller inte med.

Bonden, skogsbolaget och storgodsägaren vill ha bort viltet som förstör deras grödor och skogar. Javisst, säger jägaren. Vad vill du ha för det? Där ska vi som jägare istället säga, vad får jag för det?

Att någon representant från EU understår sig att klaga på hur Sverige sköter sina vargar är verkligen magstarkt. När det gäller flyktingar kan tydligen EU:s medlemsländer bete sig hur som helst.

Jakt och målskytte är djupt förankrade i det svenska samhället och en viktig del av folkrörelserna. I Sverige finns det nästan 300 000 jägare och motsvarande har Svenska Skyttesportförbundet ungefär 80 000 medlemmar. Det finns en stark kraft i den organiserade skytterörelsen, för många människor är jakten en livsstil som till och med kan avgöra valet av bostadsort.

Man kan läsa om det i tidningar, man hör talas om det i TV och det finns mängder med inlägg på Internet om hur rädda människor är. Folk är rädda om sina familjehundar och man uppmanas att inte gå ur bilen. Inte sällan är man livrädd att gå utanför den artificiella tryggheten gatornas blåaktiga belysning ger. Nu har ni nog redan gissat att jag pratar om vildsvin, men även om älg.

Naturskyddsföreningen, ornitologer, med flera framställer det som att de ensamma skyddar och värnar naturen. Motsatsen är jägarna som dödar djur och i grunden är onda människor. Denna bild som sprids allmänt måste motverkas.

Jakten debatteras för närvarande flitigt. I ATL nr 73 upprepar några Tibrobor kravet att Jägareförbundets allmänna uppdrag ska upphöra och flyttas till en statlig myndighet. I Svensk Jakt nr 11 riktar ordföranden i Jägareförbundet i Blekinge kritik mot att markägarna har utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna och anklagar markägare för att vilja ”slutavverka” älgarna.

Efter att Naturvårdsverket presenterade den senaste vargutredningen, som man helt onödigt utfört på uppdrag av den röd-gröna regeringen till ökade kostnader för samhället, har det hänt ytterligare intressanta saker i vargcirkusen.

Svenska jägare blir allt äldre och medelåldern på våra jaktlag ökar successivt. Som jaktledare ser jag en hel del utmaningar i och med detta. Återväxten är dålig och frågan som infinner sig är: vem ska sköta viltvården om 20–30 år i Sverige?

Med jämna mellanrum höjs röster för att korta av jakttiden för älg. Ibland till och med från jägarna själva och deras organisationer. Varför? Har man fastlagt hur många och vilka älgar som bör skjutas ett visst jaktår har det väl ingen betydelse om dessa fälls i oktober eller februari?