Fem länsstyrelser i Dalarna, Södermanland, Västmanland, Västra Götaland och Örebro län beslöt tidigare i höst att tillåta licensjakt på 48 vargar i åtta olika revir vintern 2026.

I vanlig ordning överklagades besluten av flera olika organisationer till Förvaltningsrätten i Luleå. De klagande inkluderade Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Föreningen Nordulv.

Total vargstam

Förvaltningsrätten biföll överklagandena och upphävde samtliga länsstyrelsers tidigare beslut om vargjakt. Det huvudsakliga skälet var att länsstyrelserna inte bevisat att jakten inte skulle försvåra upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus, Gybs, för vargen i Sverige.

Jag frågar mig hur den föreslagna licensjakten på totalt 48 av vad myndigheterna tror är en total vargstam om 355 vargar, skulle kunna resultera i en kvarvarande vargstam om 270 vargar, som angavs vara delmål av länsstyrelserna?

Förblir vid det gamla

Att det föreligger stora problem med matematiken är uppenbart. Redan den angivna totalen om 355 vargar accepteras inte av de landsbygdsbor, vars marker de menar är nedlusade med varg. Därtill kommer frågan: vart tog alla de cirka 300 valpar vägen, som föddes några månader efter att inventeringen hade avslutats under vintern 2024–2025?

Jag kan bara konstatera att i vargfrågan gäller fortfarande att ju mer villkoren förändras, desto mer förblir allt vid det gamla.

Vi har blivit förda bakom ljuset i frågan i mer än 45 år vid det här laget. Det känns som att besluten från förvaltningsrätten bara innebär ännu ett ”Gå tillbaka till gå” i detta eviga spel med landsbygdsbefolkningen.   

Bra svar saknas

Jag minns en paneldiskussion om vargen med lokalbefolkningen i norra Värmland i början av 1980-talet. Där hördes en fråga till panelen av vargförespråkare från publiken: ”Vad ska vi med vargen till här i Värmland? Vi har levat i 140 år utan den, det har gått djävligt bra.”

Något bra svar på frågan kan jag inte minnas. Annat än att det snart kom fram att tre vargar, en tik och två hanar, 1982 hade etablerat sig i det närbelägna Nyskogareviret och bildat grunden för den variant av rysk gråvarg, som vi i dag har i både Sverige och Norge.

Läskunniga vargar?

Att dessa tre vargar – utan att ha lämnat några spår efter sig under sin påstådda långa vandring från Finland ned genom Sverige – dök upp i just det område som Naturskyddsföreningens Projekt varg hade pekat ut som lämpligast för utsättning av varg, kan bara ha två förklaringar.

Antingen fick vargarna hjälp att hitta dit, eller så var de läskunniga. Resten är, som man brukar säga, historia.

Ingen betydelse

Återinförandet av frilevande varg i våra skogar har varit det mest effektiva medlet för att skada och begränsa jakten och den urgamla svenska sedvänjan att jaga med drivande och ställande hundar. Det är också känt att acceptansen för vargen generellt ökar med distansen till markerna där den förekommer.

Jag tror inte att en inställd ytterst begränsad licensjakt på 48 vargar 2026, har någon som helst betydelse för vargfrågans lösning. Ett tydligt nej från alla jägare till att jaga varg skulle sannolikt ha en betydligt större effekt på lite längre sikt.

Obefintligt förtroende

En svängning i opinionen till att ha varg i våra skogar och runt våra hus kan endast vargen själv åstadkomma, när den blir alltför talrik och allvarligt påverkar även dem som i dag gör allt för att den ska öka i Sverige.

Jag har sedan länge gett upp hoppet om att våra inför varje valår alltid lika lyhörda politiker ska kunna göra någon skillnad i denna för befolkningen på landsbygden viktiga fråga.

Ett obefintligt förtroende för myndigheterna gynnar givetvis vare sig vargen eller de många människor som med aktivisternas ständiga utnyttjande av alla tillgängliga hinder för att försvåra en lösning av problemet, fortsatt efter 45 år utsätts för vargens negativa påverkan.

Björn Törnvall