Suonttavaara, eller Suondavaara, var ett äldre lappskatteland i Torne lappmark. Det omfattade trakter kring dagens Karesuando, Kuttainen, Saivomuotka, Viikusjärvi, Jårkastaka och Siikavuopio.

Det var inte en tom utmark. Det var ett rättsligt erkänt landskap med rågångar, stenrösen, fiskevatten, slåttermarker och hushåll som brukade området sedan lång tid.

Knutna till försörjning

I 1553 års skattelängd nämns området som Ingers eller Ingrittby. I fogderäkenskaperna från 1578 betalade Suonttavaara skatt till kronan i renskinn, rödräv, mård, bäver, utter, björnskinn och gädda. Där räknas också tio skattebetalande hushåll upp.

År 1582 beskattades dessutom ett antal sjöar och vattendrag, bland dem Mannajärvi, Salmijärvi, Palojärvi, Liedasjärvi, Kelottijärvi, Karesuandoälven, Tulinkisuandoälven och Luongasjärvi.

Detta säger något viktigt: Mark och vatten i området var inte fritt svävande naturresurser. De var redan då knutna till bruk, hävd och försörjning.

En blandekonomi

I Johan III:s brev från den 10 juli 1584 bekräftades att de lappar som bodde i Suonttavaara, och inga andra, skulle få njuta, bruka, fiska och fara över ägorna inom Songamotka rå enligt gammal och urminnes hävd.

Kronan skapade alltså inte rätten från början. Den bekräftade en äldre lokal rätt.

I ett renregister från 1605 upptas 46 tamrenar i hela Suonttavaaras byaområde, fördelade på omkring 15 familjer. Det motsvarar ungefär tre renar per hushåll. Det är inte bilden av ett område dominerat av stora strövande renhjordar. Det visar snarare en bild av en blandekonomi med jakt, fiske, enstaka drag- och mjölkrenar, myrslåtter och stegvis fastare bosättning.

Nära varandra

Detta gör också att dagens tydliga uppdelning mellan renskötande samer och bofasta nybyggare inte utan vidare kan läsas bakåt in i 1500- och 1600-talen.

Källorna visar snarare ett lokalsamhälle där hushåll och släkter levde nära varandra, brukade samma landskap och inte sällan gick in i varandra.

Den stora brytpunkten kom först senare.

Genom avvittringen och odlingsgränsen kom stora delar av de marker och vatten som lokalbefolkningen i generationer brukat, att beskrivas som kronomark, kronoöverloppsmark och kronovatten.

När avvittringsutslaget 1915 lade Könkämä-Muonio och Lainio älv under kronans räkning förlorade äldre lokal hävd i praktiken mycket av sitt genomslag. I bygdernas ögon omvandlades som i ett trollslag brukad rätt till statlig egendom.

Nyckeln till konflikter

Här ligger en nyckel till dagens konflikter om jakt och fiske. Många icke renskötande ättlingar i området menar att staten först gjorde äldre hävdmarker till kronans mark och därefter lät samebyarna väga tyngst i frågor om upplåtelser för jakt och fiske på sådan mark.

Girjasdomen gällde formellt ett annat område, men den har i Tornedalen och Karesuando tolkats mot bakgrund av denna längre historia.

På allvar

Poängen är inte att förneka samernas rättigheter. Poängen är att den lokala markhistorien i norr är mer komplicerad än dagens förenklade berättelser.

Suonttavaara visar att det redan före avvittring och odlingsgräns fanns ett levande, reglerat och hävdvunnet bruk av mark och vatten.

Den historien måste tas på allvar om debatten om jakt, fiske och lokal rätt ska kunna föras hederligt.

Hans Hedemalm