Turerna har varit många. När det stod klart att valberedningen skulle föreslå Per Klingbjer till ny ordförande lanserades styrelseledamoten Henry Sténson som en kandidat av ett antal länsföreningar.

Den 10 maj aviserade Per Klingbjer att han inte längre kandiderade till ordförandeposten, efter en tids hård debatt.
– Jag har inte längre förtroende för processen. En offentlig debatt kan jag leva med, men någonstans har processen gått för långt, sa Per Klingbjer till Svensk Jakt då.

Han hänvisade till att debatten lett till att personer med koppling till hans redan befintliga uppdrag och även anställning ställt frågor om hans tilltänkta roll och arbetsinsats som ordförande i Jägareförbundet.

Valberedningens kandidat hoppar av nomineringen som ordförande

När Per Klingbjer hoppat av valde valberedningen att i stället gå fram till årsstämman med Henry Sténson som sitt förslag till ny ordförande.

– Ett helt nytt alternativ var inte möjligt att få fram, och vi hade redan Henry Sténson som vårt förstahandsval under hösten, kommenterade valberedningens ordförande Jan-Olov Ragnarsson för Svensk Jakt den 20 maj.

Valberedningens ordförande: Fanns ett namn kvar

En vecka senare, den 27 maj, lanserade elva länsföreningar ett nytt förslag till ordförande: Jonas Paulsson, som – i likhet med Henry Sténson – redan sitter som ledamot i Svenska Jägareförbundets styrelse.

Turbulens in i det sista när Jägareförbundet väljer ny ordförande

Jonas Paulsson. Foto: Marie Gadolin

Jonas Paulsson valdes in i förbundsstyrelsen 2015 och var dessförinnan ordförande i Jägareförbundet Skåne.

• När fick du frågan om du ville kandidera till ordförandeposten?

– En tid efter att Per Klingbjer hoppat av och meddelat att han inte längre kandiderar.

• Varför kandiderar du?

– Den turbulens vi haft kring nomineringar och val i förbundet under våren, vilket kulminerade i och med att Per Klingbjer klev av sin kandidatur, är till skada för förbundet. Jag har jättesvårt att se att vi i nuläget klarar av att få in nya bra namn utifrån som förtroendevalda. Det är jättekämpigt för förbundet. Nu måste vi gå samman, driva på framåt för att stärka varumärket och få lugn och ro i förbundet.

– När jag fick frågan så tänkte jag absolut, då ställer jag upp. Skulle det vara så att man hittar och vill rekrytera en ny extern ordförande så ska jag inte stå i vägen för det, utan jag ser det som att vi har en situation där vi måste komma samman och få ordning och reda.

• Betraktar du därmed dig själv – om du blir vald av stämman – som en sorts övergångslösning i väntan på en ny extern ordförandekandidat?

– Nej, jag sitter i så fall så länge jag har stöd. Men det fanns från många länsföreningar en uttalad önskan om att man ville ha en extern kandidat. Det var också det som förbundsstyrelsen internt förordade. Där fanns Per Klingbjer som ett namn som valberedningen tog fram. Om vi ska kunna hitta fler externa namn i framtiden då måste vi ha ett förbund där människor som kommer utifrån kan ställa upp.

• Om det inte framgått tidigare, så blir det ju nu – med två ordförandekandidater som båda finns i förbundsstyrelsen – uppenbart att det finns en spricka i den befintliga styrelsen. Hur har det hanterats, och hur ser du på det?

– Det jag tycker är märkligt med situationen som uppstått är att jag inte upplever den här splittringen i styrelsen. Jag upplever att det har varit högt i tak och bra diskussioner. Det är klart att man har lite olika uppfattningar i olika frågor, men då framför man det under styrelsemöten och har en diskussion. Men ingen har anmält avvikande uppfattningar, inga stormiga debatter där någon lämnar i vredesmod eller liknande. Jag upplever att vi har haft ett fokuserat och bra arbete i styrelsen.

– Det här med spricka upplever jag framför allt när man talar om nästa ordförande.

• Så den sprickan finns alltså ute bland länsföreningarna, bland dem som utgör Jägareförbundets riksdag, alltså de totalt 49 länsföreningsombud som utgör årsstämman?

– Ja, det är min bild. Inne i styrelserummet har jag inte upplevt att det finns massor av konflikter.

• Maktkampen i Jägareförbundet har nu pågått länge mellan olika fraktioner: konfliktytor som stadgeändringsförslaget för ett par år sedan, Axdorff-affären i fjol och striden om ordförandeskapet, och i någon mån även övriga styrelseplatser, allt detta hänger ihop. Hur ser du generellt på den här kampen om makten i förbundet?

– Det bottnar i att man måste hitta en samsyn om roller och ansvar. Det är det stora som jag ser framgent, oavsett vem som blir vald till ordförande och oavsett vilka som blir valda till styrelseledamöter. Efter stämman finns det ett stort jobb att göra kring att få ihop synen på roller och ansvar i förbundet.
– Vilka frågor avgörs på länsnivå, och vad är länsföreningarnas ansvar? Vilka frågor avgörs på nationell nivå, och varför har man ens en förbundsstyrelse? Det kan jag känna mig frågande inför ibland när jag sett de olika utspelen i debatten. Där har bland annat framgått att man inte håller det för otänkbart att förbundsstyrelsen ska bestå av alla länsordföranden. Nu önskade man inte det, men tankarna gick i den riktningen. Det kan hända att det är den vägen man vill se framåt för förbundet, men det är väldigt långt från den tradition och den ordning vi har i dag.
– Det finns några som hela tiden driver att ”förbundet är centralstyrt”, ”förbundet är toppstyrt” och så vidare, men jag upplever att vi har väldigt mycket möten och förankringsprocesser med länen. Sedan kan allting alltid bli bättre, det finns absolut utrymme för förbättringar. Men att det skulle sitta människor i förbundsstyrelsen och köra över länsföreningar, och agera helt efter eget huvud, det stämmer inte.

• Som styrelseledamot var du med och beslutade att Jägareförbundet under remisshanteringen skulle förorda vårbockjakt i hela landet. Efter stark intern kritik bytte förbundet fot i frågan, och förordade i stället vårbockjakt i de län där den redan bedrivs och deras angränsande län, men i slutändan blev beslutet från regeringen vårbockjakt i hela landet. Hur resonerade du i den processen?

– Sverige är ett stort och avlångt land. Ett stort antal län var väldigt glada över att få vårbockjakt, och sedan fanns det län i södra Sverige, däribland Skåne som jag kommer från, som absolut inte ville ha vårbockjakt.
– Jag var i den förbundsinterna diskussionen extremt tydlig med att det inte kommer landa väl om det blir vårbockjakt i Skåne. Jag sa att det kommer att bli ett jäkla liv – och det har det blivit.

– Till slut landade förbundet i en kompromiss, en utökning av vårbockjakten till angränsande län, men det köpte Naturvårdsverket inte alls. Enligt verket var det allt eller inget: Endera blir det vårbockjakt i hela landet, eller så blir det inte vårbockjakt någonstans.

– Vi drev hela tiden att det är de biologiska förutsättningarna som ska utgöra ramarna för jakttiderna, och det blev en väldigt svår pedagogisk uppgift att förklara för tjänstemännen på Naturvårdsverket att det – vad gäller just bockjakten i södra Sverige – också finns aspekter som marksammansättning och kultur som spelar in. Det blev för svårt att förklara, tyvärr.

• Många medlemmar i förbundet är upprörda över att allmänna uppdraget upphör. Vad är din bild av det här?

– Det är djupt olyckligt att man ger sig på en så väl fungerande struktur som allmänna uppdraget varit under så lång tid. Det enda som jag upplever inte har fungerat är att det inte blivit någon uppräkning av pengarna, vi har haft samma volym under 10–15 år, vilket varit hämmande för förbundet. Men uppdraget som sådant har ju varit en stor framgång.

– Jag tycker att man hade kunnat behålla uppdraget som det var, men med en uppräkning av bidragets storlek. Nu har man ju bestämt sig och det är en politisk fråga snarare än en juridisk, även om man länge hävdade det senare, med hänvisning till EU. Man vill förändra allmänna uppdraget, och då måste vi hantera den situationen.

• Hur ser du vägen framåt med allmänna uppdraget, för att påverka i en för Jägareförbundet önskvärd riktning?

– Det är tvådelat. Regeringen har varit tydlig med att Jägareförbundet har en särställning i viltförvaltningen i Sverige, och det är bra efter alla de år vi haft allmänna uppdraget. Jag har också hört landsbygdsministern, i person, säga att ”det ska inte bli sämre för Jägareförbundet”. Det var det uttalande som förbundsstyrelsen var ”försiktigt positiv” till initialt.

– Sedan har det visat sig, när det ska omsättas i handling, att man inte alltid har en lätt väg att vandra i myndighetsbyråkratin. När frågan sedan landar hos Naturvårdsverket väljer de att göra sina egna tolkningar. Då lämnade vi ganska fort linjen ”försiktigt positiv” och sa i stället att Naturvårdsverket borde veta hut.

– Den delrapport som Naturvårdsverket lämnade till regeringen var kanske det mest oförskämda jag läst. Man kallar där jägarna för ”allmänheten”; ”allmänheten rapporterar in”, ”allmänheten genomför spillningsinventeringar”, och så vidare. Man kan inte ens nämna jägarkollektivet vid namn, vilket jag tycker är djupt stötande. Man kan ha olika uppfattningar om saker, men det är lite av en demonstration att inte ens nämna jägarna. Det här tror jag sitter mer på den enskilda tjänstemannanivån.

– Det finns här ändå ett spänningsfält mellan vad regeringen önskar och vad myndigheten verkställer. Där måste man hitta en väg framåt och det enda vi kan göra är att hålla politiken ansvarig för de beslut politiken fattar. Faller det inte väl ut så är det ett politiskt ansvar att hantera den frågan. Då får de göra om och göra rätt. Det ska inte bli sämre för Jägareförbundet, det är löftet vi har fått.

Henry Sténson – om varg, allmänna uppdraget och Jägareförbundet

• Vargfrågan, illegal jakt och pågående juridiska processer kopplat till ett allt hårdare klimat där jägare jämställs med terrorister har fått många att reagera. Vad är din åsikt?

– Jag har ingen annan syn än den som förbundsstyrelsen har drivit hela våren: Det är någonting som skaver när man från polisväsendets håll hanterar våra mest laglydiga medborgare på det här sättet. Ur ett allmänt samhällsperspektiv är det också stötande när man hör vilka resursbrister som polisen alltid hävdar att man har, men i den här typen av brott verkar det inte finnas några begränsningar vad gäller utredningskapacitet eller resurser man har till sitt förfogande. Det skaver, och där finns en obalans som vi måste hantera. Därför har vi begärt ett möte med högsta polisledningen och andra för att lyfta den frågan, för så här kan det inte fortsätta. Det måste diskuteras på högsta nivå för att få fram budskapet: det här är inte acceptabelt.
– Det talas mycket om hur utbredd den illegala jakten är, men det är förvånansvärt få domar man lyckas få till. Om det hade varit så vanligt som vissa vill få alla att tro, så är det märkligt att man inte lyckas komma till åtal och fällande domar oftare än vad som nu är fallet. Det har av någon anledning blivit en ”sanning” att den illegala jakten är omfattande, men den verkliga sanningen är ju att ingen vet.
– Det är samma sak med den ”sanning” som inom polismyndigheten varit förhärskande under många år, ”läckageteorin” som går ut på att illegala vapen har sitt ursprung i legala vapen. Och att man då ska få stopp på illegala vapen genom att klämma åt legala vapenägare. Det har också gjorts till en ”sanning” och drivit policy i många år, och det måste man också komma till rätta med.

• I de nya jakttiderna har den inskränkta ripjakten fått skarp kritik från jägarna. Kan Jägareförbundet påverka så att det beslutet upphävs?

– Det är ett obegripligt beslut och jag tycker att hela Jägareförbundet har skapat ett stort tryck i den frågan. Vi får se var det landar, men jag är inte helt utan hopp att vi kan hantera den frågan. Men beslutet är obegripligt.

• Om man ska se något positivt i detta, kan man – givet de interna motsättningar som finns i förbundet – se att det finns en för Jägareförbundet enande kraft i ripjaktsfrågan?

– Ja, absolut. Det har vi sett i hela fjälljaktsfrågan, inklusive Girjasdomen och allt vad den lett och leder till, att förbundet har samlat ihop sig. Där ser vi flera starka förtroendevalda krafter inom förbundet, exempelvis Birgitta Isaksson i Norrbotten, som kliver fram och driver opinion, bearbetar politiker lokalt och på riksnivå. Missnöjet är stort, och berättigat.

• Hur ser du på Jägareförbundets roll i dag och i framtiden?

– Det finns en potential i förbundet som vi inte alltid utnyttjar. Förbundet vinner många fajter. Vi har vårt lite lågmälda sätt där vi pressar på med fakta, där vi använder sakliga argument, och vi kommer otroligt långt med det.

– Titta bara på jakttidsbeslutet. Det är lätt att fastna i besluten om ripjakt eller vårbockjakt som man är missnöjd med, men det finns också en hel hop med frågor där vi fick som vi ville. Om man tänker att förbundet hade klivit ur den matchen och inte varit med alls i processen, då hade risken varit överhängande att vi hade blivit av med all svartfågeljakt, ja kanske all predatorjakt eftersom den är starkt ifrågasatt. Och de segrar förbundet faktiskt tar, de är vi lite dåliga på att promota och synliggöra. Det är som att vinna matchen inför tomma läktare. Det görs ett enormt arbete för att lyckas med detta.

– Annars handlar debatten bara om att nagelfara det som vi inte lyckats med. Det blir också en konstig diskussion när många tycker att det är förbundets fel att regeringen fattat det här beslutet. Det är ju regeringen som fattat besluten, inte Jägareförbundet. Men för vissa är det så att om man inte får exakt som man vill i alla frågor, då är det Jägareförbundets fel.

– Vi behöver höja kunskapen om förbundets arbete, mycket bredare, bland fler förtroendevalda. Där tror jag att olika digitala forum för att sprida detta, att öka kunskapen på bredden, är nödvändigt. Fler jägareförbundare ute i landet måste ha kunskap om vad vi faktiskt lyckas med.

• Är inte problemet med en del av sådana framgångar att man inte kan berätta allt om hur de kommit till, eftersom en del av lobbyarbetet bedrivs ”bakom kulisserna”?

– Jo, förvisso, men jag tror att den sanningen också går att utmana. Våra motståndare är otroligt mycket duktigare på att berätta om när de vunnit en ”lobbyseger”, de skäms inte för det och lyckas verkligen promota det internt. Det är en balansgång i det där, om man har fått ett förtroende att träffa politiker och så vidare. Då kan man inte alltid berätta precis allt om vad som sagts och sägs i sådana diskussioner, men jag tror att vi kan bli bättre på det. I frågan om allmänna uppdraget tycker jag att vi blivit lite mer transparenta.

Skånske Jonas Paulsson har nominerats av elva länsföreningar till posten som ordförande i Svenska Jägareförbundet. Foto: Marie Gadolin

• Om stämman väljer dig som ordförande, vilken blir din roll?

– Framförallt att leda en laginsats. Det här är ingen enmansshow, utan här ligger ett tungt arbete framför oss. Fjälljaktsfrågan, allmänna uppdraget, blyfrågan – här finns många tunga och viktiga frågor som seglar upp och som vi måste lägga mycket kraft på framöver. Jägareförbundets styrka är vår bredd och vår storlek, det är tack vare detta vi vinner framgång – inte genom någon enskild person.

• Att ena och hela förbundet?

– Det är absolut viktigt, men vi kan heller inte bli hämmade av att vi i varenda fråga måste ut på krets- och medlemsnivå för att fråga om råd. Vi måste ändå klara av att hantera att det finns en representativitet i systemet, det blir för långsamt annars. Vi märker det i remissprocesserna, som blir allt kortare. Det är jättesvårt att trycka ut det ända ut på krets- och medlemsnivå och sedan uppåt igen i hierarkin på ett strukturerat sätt.

– I något läge måste man också erkänna att ”har man fått ett förtroende, så har man fått ett förtroende”, och gillar man inte hur jobbet har skötts, så väljer man någon annan företrädare som man har förtroende för. Så fungerar det på alla nivåer i förbundet: på nationell-, läns- och kretsnivå.

– En sak är hur man organiserar arbetet, men man måste samtidigt ha respekt för att vissa beslut fattas på vissa nivåer. Det är inte så att man kan sitta på kretsnivå och få vara med och tycka i varenda nationell detaljfråga. Då får man ta beslut i stort på stämman, som man gör: ”Vi vill att förbundet jobbar mot den här inriktningen…”, men att alla nivåer ska vara inne i varenda övervägande är ohanterligt för förbundet tjänstemän, det är ohanterligt för förbundsstyrelsen och jag tror ytterst att det även skulle vara ohanterligt även för länsföreningarna.