Jag hade knappt hunnit lyfta av skogsskidorna från takräcket och ställa in studsaren i vapenskåpet den sista toppjaktsdagen förrän jag nåddes av de höga, bestämda rösterna på sociala medier: ”Förläng inte toppjakten med två veckor!”

Krona och klave. Allt har två sidor.
Ska regeringens beslut att riva upp Jägareförbundets allmänna uppdrag betraktas som flipp eller flopp? I nuläget är det omöjligt att säga säkert.

När jag började jobba som journalist på Svenska Jägareförbundet på 1990-talet var det här med drivande hund väldigt enkelt. Med stövare jagade man hare och räv. Med tax och drever jagade man rådjur och hjort. Med beagle kunde man jaga både hare och rådjur.

Maria Gardfjell (MP) vill stoppa den tredje jaktformen – den illegala jakten. Där är vi eniga. Brott ska bekämpas och tystnadskulturen ska brytas. Därför har jag satt samman en lista över hur man inte ska göra om man vill stoppa tystnadskulturen – detta i form av en kontraindikationschecklista.

Smack, smack.
Med en närmast magnifik tajming lyckas den svenska statsförvaltningens vargansvariga institutioner utdela två rejäla örfilar på den del av landets befolkning som berörs av varg.

Vi har på papperet lokal förvaltning av varg, men ingen kan säga att vi har det i praktiken. Här kommer mitt förslag på hur vi skulle kunna förvalta vargen lokalt – och ändå hålla oss inom ramen för nationellt beslutad avskjutning.

Det går att räkna upp massor med fördelar med ett viltvårdsområde, men vi får heller inte blunda för avigsidorna och att ett viltvårdsområde bygger på att respektera och lyssna till varandra.

Vad har egentligen störst betydelse – den ”goda intentionen” – eller konsekvenserna?
Ska symbolik verkligen värderas högre än resultat?

Kan någon förklara varför det är svårare att få skyddsjakt på varg beviljad i ett län där det finns hundra vargar jämfört med län där det bara finns en eller två?
Och kan någon förklara varför får och renar värderas högre än människors oro och rädsla när myndigheterna avgör frågor om skyddsjakt?

Vad var det som hände egentligen?
Som en blixt från klar himmel kom frågan upp på Svenska Jägareförbundets årsstämma: frågan om fortsatt förtroende för Rickard Axdorff som ledamot i förbundsstyrelsen.
Fler än en läsare och medlem i förbundet har efter gårdagens händelse ställt sig frågan: Vad var egentligen bakgrunden till att årsstämman, hellre än att återvälja Rickard Axdorff, har en vakant plats i styrelsen fram till nästa stämma?
Jag har grävt lite i saken.

”Nu har det kommit en rapport från dom som vet igen, bara så ni vet.”
Det är ett inlägg på en lokal Facebookgrupp för vargobservationer i Hälsingland. Inlägget är länkat till en forskarrapport som säger att vargar konsekvent undviker hus och vägar.
Boende i vargland har en annan uppfattning – men de behöver utbildning för att lära sig mer om vargarnas beteende. Det anser i alla fall forskarna som skrivit rapporten.

”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra”. Så lyder en flitigt citerad passage i George Orwells klassiker Djurfarmen.

I dagarna förbereder Sveriges Television en återupprepning av förra årets tittasuccé. Slow-tv, med vandringsälgar som passerar Ångermanälven i huvudrollerna – Den stora älgvandringen.

12 februari 2020 – startdatum för en ny runda i vargkarusellen?
Ja, redan nu kan nog gårdagens datum noteras för detta i de vargpolitiska historieböckerna.

Har du någon gång känt desperationen som kommer när du skriker efter hjälp utan att någon kommer till undsättning?
Precis så är det för oss som tvingas leva bland vargar som springer på våra gårdar.
För hur länge och hur högt vi än skriker verkar ingen politiker vare sig lyssna eller agera.

Högsta domstolens avgörande i Girjasmålet kommer att få konsekvenser. Men exakt vilka? Hur omfattande? I nuläget kvarstår många frågetecken.

När nyårsklockorna snart ringer ut 2019 breder ett nytt decennium ut sig framför oss. En ny horisont, med nya möjligheter och problem. Hur ser vi på landsbygden vid nästkommande decennieskifte?
Kring dessa ämnen rör sig nyårskrönikan, signerad Svensk Jakts chefredaktör Martin Källberg.

Det är inte bara i krig och kärlek som alla medel är tillåtna.
Det tycks gälla även inom politiken.
På annat sätt kan man inte tolka inrikesminister Mikael Dambergs utfall mot den dryga halvmiljon jägare och sportskyttar som Sverige hyser, vilka i en tweet från Damberg föraktfullt kallas ”vapenlobbyn”.

”Svaghet, ditt namn är kvinna!” utbrister Hamlet i William Shakespeares berömda tragedi.
Efter granskningen av hur Sveriges största ornitologiska förening förhåller sig till skyddsjakt på gråtrut säger jag: Hyckleri, ditt namn är Birdlife.