När jag under onsdagsmorgonen – innan beslutet om kommande vinters vargjakt offentliggjorts – skummade igenom nyhets- och åsiktsflödet stannade jag upp vid en text i Göteborgs-Posten, en gästkolumn med rubriken ”God vilja eller konsekvens?”, skriven av Alice Teodorescu Måwe.

Där skriver Teodorescu Måwe:

”Handlingar kan bedömas utifrån intention eller konsekvens. Enligt sinnelagsetiken avgörs en handlings moraliska värde utifrån den avsikt eller det motiv som den som utför handlingen hade vid dess utförande. Det innebär att handlingar som utförs utifrån en vilja att göra väl är rätt, även om konsekvenserna blir förödande.

Mot sinnelagsetiken ställs konsekvensetiken som innebär att handlingens moraliska värde i stället ska mätas med utgångspunkt i utfall och konsekvenser, oavsett avsikt eller motiv.

I svensk politisk debatt tenderar det förstnämnda att övertrumfa det sistnämnda; symbolik värderas ofta högre än resultat, också i de fall där de dåliga konsekvenserna varit kända eller uppenbara från början.”

Vargjaktbeslutet meddelas under förmiddagen, och utfallet är – som vanligt – magert. Men mot bakgrund av att det under de senaste två åren inte blivit någon vargjakt över huvud taget, så är ju beslutet åtminstone ett steg i rätt riktning.

Tänker jag först.

Sedan kommer jag på nytt att tänka på sinnelagsetiken och konsekvensetiken:

Vad har egentligen störst betydelse? ”Goda” intentioner – eller konsekvenserna?

Ska man vara nöjd med ”ett steg i rätt riktning”?

Kan symbolik verkligen värderas högre än resultat?

Dagens besked från den svenska vargförvaltningens alla myndigheter uppfattar jag som ett tydligt budskap: ”Det här är vad ni får, sitt ner och var tacksamma.”

Frågan är hur stor del av den berörda landsbygdsbefolkningen som kommer att känna tacksamhet gentemot naturvårdsbyråkratin?

Gissningsvis ganska få.

Dagens beslut förändrar inte verkligheten: att en extremt tät vargstam kommer fortsätta att orsaka skador.

Berörda människor kommer fortsätta att känna ilska, frustration eller uppgivenhet inför statens undfallenhet att adressera dessa problem.

Det kan ingen symbolik i världen förändra.