I måndags var det ripjaktspremiär i de svenska fjällen. En ofta prisad högtidsstund för otaliga jägare. I anslutning till denna jaktpremiär har Svensk Jakt ännu en gång gjort en djupdykning i det juridisk-politiska läget i fjälljaktsfrågan.

I åtta artiklar har tidningens Norrlandsredaktör Lars-Henrik Andersson granskat ämnet. Bland annat med utgångspunkt i hundklubbarnas inställning och agerande i ärendet, men också i form av reportage från Kiruna – där förra veckans uppmärksammade kyrkflytt tjänar som en stark symbol.

Med sina drygt 20 000 kvadratkilometer är Kiruna Sveriges till ytan största kommun. Det betyder att Kiruna är större än 15 av Sveriges 21 län – och större än 50 av världens länder. Något mindre än Israel och El Salvador, något större än Slovenien.

Namnet kommer från nordsamiskans Giron, som betyder fjällripa. Gironvárri, Kiirunavaara – namnet som utgör ena halvan av LKAB – står för Fjällripeberget.

Startskottet för malmbrytning i området hänger också samman med jakt – ekorrjakt, närmare bestämt, enligt sägnen. När bonden Lars Larsson Lasu från Junosuando en dag 1642 var ute på jakt efter gråverk i närheten av nuvarande Masugnsbyn ska hans järnskodda pilspets ha fastnat i ett stenblock – magnetisk järnmalm. (Huruvida penetrerande järnspetsar är allra bäst lämpade för ekorrjakt, där man helst vill åstadkomma ett intakt skinn, kan vi lämna därhän – det handlar som nämnts om en sägen …)

Mycket kan berättas om Malmfälten i norr, men under de århundraden som passerat sedan dess har de varit en mycket viktig hörnsten i bygget av vårt land – Sverige.

Bergets rikedomar har på detta sätt kommit oss alla svenskar till del, inte minst genom statligt ägda gruvföretaget Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag – LKAB.

För att kunna fortsätta med denna utvinning har nu stora delar – ungefär en tredjedel av tätorten Kiruna – flyttats. Så sent som under den gångna veckan kom ett nytt besked: ytterligare en tredjedel av staden berörs. Utöver de som redan fått flytta måste ytterligare ett antal tusen kirunabor lämna sina nuvarande bostäder under den kommande tioårsperioden.

Men det är inte bara sprickor i berget som skär genom samhället. En djupnande spricka skär också mellan dem som är medlemmar i en sameby – och de som inte är det. Anledningen är att tillgången till jakt och fiske håller på att gå förlorade för alla de svenska medborgare som inte är medlem i en sameby.

Under fredagsmorgonens presskonferens i Kiruna noteras hur det i Sveriges största kommun finns tusentals lediga jobb. Det finns en näring i norra Sverige, men en av utmaningarna är att få människor att bosätta sig där – att bygga sina liv där.

Några av de faktorer som kan avgöra en sådan sak är just tillgången till jakt och fiske – vars betydelse för rekreation och livskvalitet knappast kan överdrivas.

Med tanke på den osäkerhet som nu finns kring framtidens jakt och fiske i fjällen, är det uppenbart att detta är ett problem som i förlängningen berör hela det svenska samhället. Oavsett var i landet man bor och lever.

Frågan om fjälljakten har efter nedläggningen av Renmarkskommittén tidigare i år kommit att handla mycket om statens – via Justitiekanslern – agerande i de pågående och förestående rättsprocesser, där flera samebyar vill gå samma väg som Girjas, och via domstol få ensamrätt till upplåtelsen av jakt och fiske i fjällen.

Svensk Jakts intervju med justitiekansler Thomas Bull är intressant. Där får man intrycket att frågan om statens hållning i frågan redan är avgjord. JK Thomas Bull hänvisar till att det principiella ställningstagandet i praktiken redan gjorts, av dennes företrädare på posten – och att det därför är omöjligt för staten att förändra sin talan i pågående rättsprocesser.

Anledningen till att staten inte vill bestrida samebyarnas krav och hänvisa till upplåtelseförbudet i rennäringslagens paragraf 31–34 är, enligt JK, att det skulle ta orimligt lång tid.

En frågvis invändning i sammanhanget skulle då kunna vara varför lagen över huvud taget finns kvar, när staten inte vill åberopa den? Borde inte principiellt viktiga frågor få ta tid att lösa? Avgöranden i den här frågan har ju redan skjutits på framtiden i ett par sekel, så vad gör då ytterligare några år?

Så kan man fundera …

Man får känslan av att den här frågan redan har avgjorts, av att ett antal högt uppsatta jurister – och sannolikt även med många högt uppsatta politikers goda minne. Hur utkräver man ansvar av dessa?

Problemet, som jag ser det, är att en majoritet av medborgarna inte håller med om de slutsatser på vilka dessa beslut fattats.

Min bild är att en klar majoritet av Sveriges befolkning anser att statens mark ska vara tillgänglig för alla svenska medborgare. Oavsett etniskt ursprung eller yrkesval.

En fråga av så här hög principiell vikt borde inte avgöras av jurister, tycker jag.

Den borde avgöras av folkvalda politiker – även om den är extremt komplex.

Men vem axlar det ansvaret?

Och, än viktigare: är opinionen för att driva frågan dithän tillräckligt stark?

Det är fortfarande alltför få människor som insett vidden i det som är på väg att hända. Dessvärre.