Det handlar inte bara om vapen. Det handlar om ett livslångt intresse, om identitet och om värde och värdighet, skriver debattören. Foto: Olle Olsson
Min man genomgick en demensutredning och plötsligt fick han inte ha kvar sina vapen. Inte för att något har hänt. Inte för att något har misskötts. Utan för att systemet kräver det.
Det kan man förstå. Vad som är svårare att förstå är vad som händer sedan.
Man kan likna det vid ett system utan karta. När vapnen omhändertas får man ingen tydlig vägledning och ingen sammanhållen information. Ingen tidslinje för när man måste göra vad och ingen praktisk instruktion.
Man förväntas själv förstå hur processen fungerar, hur vapnen ska säljas och ha kännedom om vilka regler som gäller.
Det myndigheterna ålägger vapenägare och deras anförvanter i sådana här situationer är inte rimligt.
I mitt fall vill jag byta vapen inom familjen. Jag uppmanas att sälja egna vapen snabbt. Problemet är att det inte går.
Jag har kontaktat en lokal vapenhandlare i Enköping som inte tar emot begagnade vapen och en större handlare i Stockholm som ta hand om vapnen, men först om flera veckor.
Det finns alltså ingen faktisk möjlighet att göra det som systemet kräver. Ändå förväntas man göra det.
Samtidigt är min mans vapen omhändertagna av Polismyndigheten. De finns, men man når dem inte.
Jag kan inte visa dem för någon som kan vara intresserad och heller inte sälja dem. Jag kan inte ens beskriva dem korrekt. Licenserna är också omhändertagna.
Hur ska en köpare kunna ta ställning till om denne vill ha vapnen, och hur ska vi som säljer kunna få ett rimligt pris?
Vem betalar för transport, hantering, förvaring? Frågorna får inga vettiga svar för ingen vet riktigt vad som gäller.
Men kostnaden riskerar att hamna på den enskilde – trots att situationen inte är självvald.
Mitt i allt detta – en människa! För det här handlar inte bara om vapen. Det handlar om ett livslångt intresse, om identitet och om värde och värdighet.
Min man har haft vapen hela sitt liv. Nu är de borta – och systemet runt omkring är otydligt och tungrott.
Otydligheten och tungroddheten får konsekvenser. Jag har redan hört människor säga att man nog ska tänka sig för innan man gör en demensutredning.
Detta är allvarligt. Ett system som ska skydda får inte samtidigt skapa rädsla för vård.
Mina synpunkter handlar inte om motstånd. Bemötandet från Polisen har varit gott. Men systemet fungerar inte.
Praktisk förankring, tydlig information och ett helhetsperspektiv saknas från myndighetens sida.
För att det ska förbättras krävs att vapenägaren och anhöriga får tydlig information från starten av processen. Att det ställs realistiska krav på försäljning av vapnen. Att det införs fungerande rutiner för visning och överlåtelse.
Det krävs också klara besked om kostnader samt bättre samordning mellan myndighet och marknad.
Det som drabbat min man kan drabba vilken jägare eller vapenägare som helst.
En sjukdom och ett beslut – och plötsligt står man mitt i ett system man inte förstår.
Det måste fungera bättre.
Carina Widlund
Delta i debatten
- Skriv en debattartikel – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
- Du måste bifoga dina kontaktuppgifter: namn, adress, telefonnummer. Detta eftersom redaktionen måste veta vem du är (kontaktuppgifter publiceras inte).
- Skribenter som skriver under med sitt riktiga namn prioriteras.
- Om du önskar skriva under signatur ska det tydligt framgå. Du får inte använda en signatur som är ett riktigt personnamn, men som du inte själv heter.
- Flera införanden av samma debattör i samma ämne är aktuella om det tillförs nya fakta eller argument i texten.
- Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
- Debattartiklar som skrivs i organisationers, myndigheters, politiska partiers, etc, namn måste också undertecknas av en företrädare.
Exempel:
Fransbygdens jaktvårdsförening
genom ordförande Kalle Karlsson
