Efter att den ryska gråvargen runt 1980 plötsligt och oförklarligt dök upp i norra Värmland krävdes en möjlighet för tamdjursägare att försvara sina djur mot detta ytterst kapabla rovdjur. Därför öppnades 1987 möjligheten till skyddsjakt på eget initiativ, för att skydda tamdjur mot rovdjur.
Den från början mycket märkliga lydelsen i jaktförordningens paragraf 28 har efter hand anpassats bättre till verkligheten, efter att ursprungligen ha krävt att tamdjuret skulle ha skadats innan rovdjuret fick skjutas och att tamdjuret endast fick skyddas av sin ägare.
Riksåklagaren, RÅ, och Högsta domstolen, HD, tolkade texten som att angreppet skulle avse det föregående rovdjursangreppet, inte det förestående.
Denna helt orimliga tolkning, drabbade först fårägaren Henrik Manfredsson på Gräsö och senare indirekt lantbrukaren Stig Engdahl i Dals Ed. Båda dömdes för att 2003 ha skjutit var sin tidigare fårdräpande varg, som åter var på väg in i deras fårhagar. Manfredsson dömdes till 120 timmars samhällstjänst och Engdahl till sex månaders fängelse.
Skrivningen i paragraf 28 ansågs inte vara rättssäker, varför texten ändrades och förtydligades i mars 2006. Den nya lydelsen, där det inte längre krävs att tamdjuret först har skadats och ger ägaren till djuret rätt att be någon annan skydda sitt tamdjur, kan sägas ha fungerat väl.
Vargvurmarna befarade att dess nya lydelse skulle locka flera till att skjuta bort varg, något som dock inte inträffade.
Nio år efter att paragrafen ändrades inträffade i september 2015 det så kallade Sjundafallet, där en jägare sköt en varg som nära bostaden var på väg att ta hans hustrus borderterrier. Detta fall drevs av miljöåklagare Christer B. Jarlås vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema, assisterad av Anna Bergquist med flera i Nationella operativa avdelningens miljöpolisers artskyddsgrupp.
Sjundafallet, som resulterade i en frikännande dom i mars 2018, gav oss som följde rättegången i Södertälje tingsrätt en dålig eftersmak. Polisanmälan av händelsen var, trots att länsstyrelsens besiktningsmän förklarade den vara en klar paragraf 28-skjutning, ändå väl förberedd i väntan på att en sådan skulle komma att ske i området.
Det nu aktuella fallet med den skjutna vargen i Halland, handlar om att en jägare under pågående jakt efter vildsvin har skyddat en varghotad jakthund, under åberopande av paragraf 28.
Skytten åtalades därför att åklagaren ansåg, att hunden och vargen vid skottet varit för långt ifrån varandra och att skyddandet av hunden därmed inte kunde anses vara ”i omedelbar anslutning till angreppet”.
Vi har därmed ännu ett fall, där skrivningen i paragraf 28 ger utrymme för tolkning. Vad innebär ”omedelbar”?
Hur lång tid tar det för en varg att röra sig ett par hundra meter mot en annalkande drivande hund?
Hur lång tid hade skytten på sig för att först försöka skrämma bort vargen och när detta inte hjälpte besluta sig för att skjuta den, för att skydda hunden mot vargens förmodade angrepp?
Som alla förstår rörde det sig om ett begränsat antal sekunder innan möjligheten försvann.
Med åtalet och domen mot vargskytten i Halmstads tingsrätt, känns lydelsen i paragraf 28 i jaktförordningen fortfarande rättsosäker.
Den åtalade mannen dömdes i tingsrätten för att han utan uppsåt hade begått jaktbrott av normalgraden till villkorlig dom, förenad med dryga dagsböter samt ett skadestånd till staten om 86000 kronor, vilket anses vara vargens värde. Utöver detta ska han betala 50 procent av den offentliga försvararens kostnader.
Domen kan givetvis överklagas, vilket i så fall leder till ännu en lång väntan, fortsatt lidande i ovisshet om utfallet och ytterligare kostnader.
Vi måste nu, efter snart 40 års tolkande, få tydligare regler för skyddsjakt på eget initiativ än dagens oprecisa text, för att bättre kunna skydda även våra jakthundar. Utan luddiga uttryck, som kan tolkas olika av skilda intressen. Enligt uppgift har en utredning med detta syfte nyligen beställts av landsbygdsministern och regeringen.
Det är bra, för som Martin Källberg skriver i sin krönika i Svensk Jakts nätupplaga: ”Det var inte så här det var tänkt med paragraf 28”.
Vi har mer än dubbelt så många vargar i landet, som det av riksdagen beslutade svenska referensvärdet för frilevande varg om 170 individer, en siffra Naturvårdsverket anmält till EU.
Varför i dag hålla i gång dessa oerhört kostsamma, långvariga och ofta om jaktens villkor okunniga polisutredningar och till slut dåligt underbyggda åtal, för att skydda ett alldeles för stort antal vargar i Sverige?
I det nu aktuella fallet i Halland, för att straffa en person som sagt att han utan att tveka skulle göra om samma sak igen om det krävs för att skydda jaktlagets hundar mot dessa i Sverige odlade ryska gråvargar.
En art av varg man på andra sidan Östersjön sedan länge gör allt man kan för att decimera.
Björn Törnvall
Delta i debatten
- Skriv en debattartikel – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
- Du måste bifoga dina kontaktuppgifter: namn, adress, telefonnummer. Detta eftersom redaktionen måste veta vem du är (kontaktuppgifter publiceras inte).
- Skribenter som skriver under med sitt riktiga namn prioriteras.
- Om du önskar skriva under signatur ska det tydligt framgå. Du får inte använda en signatur som är ett riktigt personnamn, men som du inte själv heter.
- Flera införanden av samma debattör i samma ämne är aktuella om det tillförs nya fakta eller argument i texten.
- Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
- Debattartiklar som skrivs i organisationers, myndigheters, politiska partiers, etc, namn måste också undertecknas av en företrädare.
Exempel:
Fransbygdens jaktvårdsförening
genom ordförande Kalle Karlsson
