I dagens sekulära samhälle har kristendomen ingen politisk makt, men det har den nutida Hansan, EU.

Olika EU-fördrag har ingåtts sedan Sverige gick med i EU, med ökad federalism och mindre nationellt självbestämmande som följd.

I dag har som bekant Storbritannien, ett land som av hävd hållit frihetens fana högt, satt ner foten. Man lämnar det europeiska unionsbygget. Man anser att den överstatliga federationen som styrs från Bryssel går för långt i sina maktambitioner på medlemsländernas bekostnad.

Klåfingrigt mot jägare

I Sverige har inte minst landsbygdsbefolkningen som jägare, mjölkbönder, tamdjursuppfödare, samer, fäbobrukare, fiskare och andra grupper fått känna på EU:s klåfingrighet.

EU:s art-och habitatdirektiv, där allt som gäller miljö regleras, ligger som en våt filt över landsbygdens befolkning och näringar. Den innefattar allt från Natura 2000 till att i stor skala återinföra de stora rovdjuren i Europas kulturlandskap.

Trots att de stora rovdjuren i dag inte hör hemma där de en gång i tiden levde, har i synnerhet varg och varghybrider inplanterats i tätt befolkade områden med stora problem som följd.

Denna ensidiga strävan att bana väg för de stora rovdjuren sker på bekostnad av all annan biologisk mångfald.

Omöjlig löshundsjakt

I Sverige har klövviltsstammarna tillsammans med tamboskap fått ta de värsta stötarna. Att ha tamboskap på bete och jaga med löshund börjar bli omöjligt i varglänen.

Och i takt med att bytesdjuren minskar blir vargarna mera närgångna och är på många håll ett vanligt inslag i bebyggelsen, där gårdshundar och kattor blir enkla byten och föräldrar oroas för sina barn.

Art- och habitatdirektivet har rödlistat de flesta stora rovdjuren, vilket gör att jakt i egentlig mening inte får ske, förutom viss skyddsjakt och marginell licensjakt.

I Rovdjurspropositionen från 2013 säger sig dessutom regering och riksdag vilja han en stark och livskraftig vargstam. Inget medhåll därifrån heller för den hårt ansatta landsbygdsbefolkningen i varglänen, trots att de stora rovdjuren ständigt ökar i antal.

Nej från parlamentet

Krav restes på att art- och habitatdirektivet skulle reformeras och frågeställningar gick ut till EU-medborgarna 2016. Av svaren kunde utläsas att en modernisering av direktivet var nödvändigt.

Men EU-parlamentet röstade sedan mot en modernisering. Av de svenska EU-parlamentarikerna var det bara parlamentariker från Moderaterna och Kristdemokraterna som röstade för.

Med ett parlament som nu sagt nej var frågan färdigbehandlad för en redan rovdjursvänlig kommission, där miljökommissionären styrs av miljöorganisationer som WWF och LCIE, Large carnivore initiative for Europe, som är en sammanslutning av fanatiska rovdjursforskare och biologer.

Besvärligt i Sverige

För svensk del är rovdjursförvaltningen besvärlig på grund av alla överklaganden till domstol som görs, från stora miljöorganisationer till smärre sammanslutningar (till och med Facebook-grupper) som inte gillar jakt.

Den förra regeringen gjorde inte mycket i rovdjursfrågan, men den åstadkom emellertid att överklagande inte skulle gå till domstol utan hamna hos Naturvårdsverket. Detta dribblade den nuvarande regeringen skyndsamt bort och förpassade rovdjursfrågorna tillbaka till ruta ett.

I dagsläget är pessimismen stor bland de som drabbas värst av rovdjuren. Inget ljus kan skönjas i tunneln.

Våra politiker styrs av trender, okunskap och röstfiske. Miljöorganisationerna är starka i storstäderna och okunniga politiker är lätta byten för deras lobbyister.

Dessutom törs man inte stöta sig med en lika okunnig men talrik stadsbefolkning, ofta med vargsympatier, som verkar nöjda bara Ica och Coop har mat på hyllorna, utan att fråga sig hur matproducenterna har det ute i verkligheten.

Låg försörjningsgrad

Sveriges försörjningsgrad är otroligt liten i dag jämfört med hur det såg ut under andra världskriget, när det fanns mjölkkor på nästan alla gårdar och torp ute i byarna.

Ändå var det mycket knapert med maten, speciellt i städerna. Hur tror man det skulle gå i dag i ett sådant läge?

När man i dag tillåter rovdjuren ta 25 procent av samernas renar – cirka 60.000 djur, när mjölkbönder, fårbönder och fäbobrukare lägger ner på grund av rovdjurstrycket, när älgjakt ställs in på grund av att varg utarmat viltstammarna utan att myndigheterna reagerar, då går kalla kårar efter ryggen.

Våra styrande har inget ansvar eller bryr sig inte om försörjningen av sin egen befolkning!

Efter en eller ett par veckor svälter större delen av befolkningen vid ofärd och avspärrning.

Staten tar inte ansvar

Vad har då folkförsörjningen och rovdjurspolitiken för gemensam nämnare?

Jo, hanteringen av dessa viktiga frågor de senaste 15–20 åren visar med all önskvärd tydlighet hur staten har abdikerat från sitt ansvar för medborgarna.

Medborgarna håller sin del av avtalet med skattemedel, medan staten inte levererar den trygghet som förväntas!

Ansvar måste krävas av de som fattar kortsiktiga, ogenomtänkta beslut som får katastrofala följder för landet.

Ny politik krävs

Det är i skenet av ovan nämnda krisområden som en ny inriktning av svensk rovdjurspolitik måste ske.

Med tanke på dagens obefintliga möjligheter till folkförsörjning vid avspärrning, måste en ny rovdjurspolitik skapas.

Den måste ha som syfte att tillvarata och vårda värdefulla viltstammar både på land och i hav på bästa sätt, och se dessa som en tillgång för folkförsörjningen, i stället för att till stor del vara rovdjursföda.

Vidare kommer en ny, verklighetsanpassad, rovdjurspolitik att skapa framtidstro för hårt ansatta bönder och tamdjursuppfödare och möjliggöra ett effektivt och utökat jordbruk på alla platser i vårt land.

Gunnar Jakobsson

Håknäs