Svensk Jakt publicerar i dag flera artiklar där vi granskar skyddsjakten på björn i allmänhet – och skyddsjakten på björn i Norrbotten i synnerhet.

Artiklarna finns att ta del av här:

• Rekord i skyddsjakt – staten eldade upp 5 ton björn

• Känslig rapport – länsstyrelsen efterforskar Svensk Jakts källor

• Skyddsjakt beviljades utan kontroll

• Före detta naturbevakare riktar stark kritik mot länsstyrelsen i Norrbotten

• Forskare: Skyddsjakt är beståndsreglerande

Som vår reporter Lars-Henrik Andersson visar i sin granskning sticker Norrbotten ut vad gäller antalet beviljade skyddsjakter. Under 2017 beslutade länsstyrelsen i Norrbotten om skyddsjakt på hela 51 björnar, varav 42 fälldes, de allra flesta under våren. Detta resulterade i att licensjakten på björn uteblev i länet.

Om det nu krävdes skyddsjakt på så många björnar under våren 2017, är den befogade frågan förstås: Varför fälldes inte åtminstone en del av dessa under licensjakten på björn 2016?

Sanningen är att björnstammen i Norrbotten i praktiken till stor del förvaltas genom skyddsjakt.

Någon kanske undrar: Vad spelar det för roll? Huvudsaken är väl att björnstammen hålls på beslutad nivå, och att skadegörande individer kan tas bort när så krävs?

För mig är det en principfråga: om viltets värde. Hur vi hanterar viltet påverkar hur viltet betraktas.

När svenska staten på ett enda år bränner upp totalt fem ton björn – kött och skinn, som i sig har ett värde – då ger också staten i mina ögon en tydlig signal om hur man betraktar detta viltslag.

Dessutom sker förbränningen av björn på skattebetalarnas bekostnad. Som om inte rovdjursbyråkratin svalde tillräckligt mycket skattemedel i det här landet…

Är det verkligen en rimlig ordning att hantera björnen som ett skadedjur?

Det här måste kunna lösas på ett bättre sätt. Exakt hur överlåter jag med varm hand åt myndigheter och jaktorganisationer att fundera ut, men en sak är säker: Den nuvarande ordningen är inte sund.

Under arbetet med att granska skyddsjakter på björn har det blivit uppenbart att frågan är mycket känslig. Svensk Jakt har via uppgiftslämnare fått ta del av dokument som uppenbarligen är så känsliga att länsstyrelsen i Norrbotten inte drar sig för att efterforska tidningens källor.

För det öppna samhället är meddelarskyddet en oerhört viktig beståndsdel.

Det innefattar meddelarfriheten, rätten för alla att kontakta en journalist för att lämna uppgifter.

Det innefattar källskydd, eller anonymitetsskydd, vilket innebär att en journalist som tar emot ett tips inte får avslöja identiteten på en källa som vill vara anonym.

Den som röjer identiteten på en sådan källa begår ett brott och kan straffas med böter eller fängelse i upp till ett år.
Meddelarskyddet innebär också ett efterforskningsförbud, vilket innebär att det är ett grundlagsbrott om någon inom en myndighet eller annat allmänt organ aktivt försöker ta reda på en källas identitet. Meddelarskyddet innebär med andra ord ett klart straffrättsligt förbud att avslöja källan. Meddelarskyddet finns reglerat i två av landets grundlagar, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.
Varför har då vårt lands lagstiftare betraktat detta som så viktigt? Jo, eftersom det är en förutsättning för att kunna granska offentlig verksamhet, sådant som bekostas av oss alla gemensamt. Att uppgifter om missförhållanden och oegentligheter ska kunna lämnas till journalister, eftersom det anses viktigt att sådant kan komma till allmän kännedom.

En slags garant för insyn och transparens, alltså.

När Svensk Jakt får uppgifter från en källa som kräver anonymitet, och dessa uppgifters ursprung sedan efterfrågas av en myndighet, är det självklart att vi inte avslöjar identiteten på källan. Det är straffbart, upp till ett års fängelse, för den som röjer en sådan källa.

Källskyddet är inte bara en yrkesetisk fråga för oss journalister. Vi är helt enkelt tvingade att skydda våra källor, enligt Sveriges grundlag.

Det kan vara bra för alla att veta, som sitter på känslig information som bör komma till allmän kännedom.

Det kan också tjäna som påminnelse till de myndigheter som inte är uppdaterade på vad begreppen meddelarfrihet och efterforskningsförbud faktiskt innebär.